Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Marc-Wogau, Konrad: Axel Hägerströms verklighetsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Hägerströms verklighetsteori
har vi prövat och kritiserat i det föiregående. Men även om man kunde gä
med på detta hans resonemang, sä skulle därmed icke varje antagande av
en andlig verklighet vara vederlagt. Man skulle ju pä idealistemas sätt
kunna hävda en andlig verklighet som den enda verkligheten. Man skulle
kunna isäga, att det finns blott ett verklighetssammanhang, men detta består
av idel medvetna väsen. Den s. k. materiella världen är blott sken, den "ingår"
i detta verklighetssammanhang enbart som föreställd. Det är omöj lig’heten
av en sådan idealistisk teori som Hägerström vill bevisa. Han vill ådagalägga,
ej blott att idet icke kan finnas två absolut skilda verklighetssammanhang,
utan även att det enda verklig’hetssammanhanget är den i rum och tid givna
erfarenhetsvärlden.
Hägerström har tyvärr varit ytterst ordknapp vid utförandet av detta
bevis. Det är dätför Bynnerligen svårtytt. Jag tror emellertid, att bevisets
tankegång kan återges i följande punkter:
1. "Ingen kan utan motsägelse tänka sig själv som något blott föreställt" (A. f. 1. 90).
Eller med andra ord: jag måste tänka mig själv såsom ingående i
verklighelssamman-hanget jämte föreställningen om mig.
(Om det kan visas, att detta jag måste tänkajs tillhöra den rumsliigt-tidliga
erfarenhetsvärlden, för att det överhuvud skall kunna tänkas som verkligt, sä måste även denna
erfarenhetsvärld antas vara verklig jämte föreställningen om densamma. Detta visas nu
i de följande punkterna.)
2. "Föreställningarna kunna vi icke fatta utan att hänföra dem på en person, som
har dem" (Br. 87; jfr Sd. 24).
3. Vissa upplevelser (a, b, c, d) kallar jag "mina" och hänför dem på mig, andra
upplevelser (k, 1, m, n), som ej äro mina, hänför jag på andra personer. Men för att
kunna göra det, måste jag kunna skilja mellan mig och andra personer. Det är nu också
så, att jag uppfattar mig själv som en självständig person, skild från andra medvetna
väsen. Men huru är detta möjligt? På vad isätt kan jag skilja mellan mig ocli ett
annat medvetet väsen eller överhuvud mellan två medvetna väsen, A och B? Jag kan
givetvis icke resonera så här: A är det väsen, som har upplevelserna a, b, c, d; B åter
— det väsera, som har upplevelsema k, 1, m, n. Ty för att kunna hänföra a, b, c, d på
ett väsen och k, 1, m, n på ett annat, måste jag kunna skilja mellan dessa väsen utan
att taga hänsyn till deras upplevelser. Det måste således finnas en annan princip för
avskiljandet av A från B resp. av mig från ett annat medvetet väsen.
4. Denna diiferentieringspitincip "kan icke vara något annat än läget i rummet och
tidpunkten för tillvaron av det särskilda medvetna väsendet" (Sd. 22) D. v. s.: jag
kan blott skilja mellan mitt jag och andra medvetna väsen genom att tänka mig och
dem på skilda platser i rummet eller (och) vid olika tidpunkter.
5. Men för att kunna hänföra olika medvetna väsen till olika lägen d rummet resp.
olika lidpunkter måste jag kunna skilja mellan dessa lägen i rummet resp. mellan olika
tidpunkter. I det tomma rummet och i den tomma tiden är ett sådant .skiljande icke
möjligt. Det tomma rummet och den tomma tiden kunna således icke tjänstgöra som
differentieringsprinoiper. Differentieringsprincipen är att söka i det "fyllda" rummet och
den "fyllda" liden. Men "fyllt" eller som det heter "bestämt" rum och "bestämd" tid
utgöra det vi kalla vår erfarenhetsvärld i rum och tid.
Alltså: Jag måste, om jag icke skall råka i motsägelse, tänka, att jag som
en frän andra medvetna väsen skild person har verklighet jämte min egen 363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
