Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Gårdlund, Torsten: Näringspolitik i halvdager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näringspolitik i halvdager
Ung, att riktpunkten för hela vår politik är en utjämning mellan skilda
intressen "till det helas väl". I ett sådant läge synes den naturliga inställningen
vara, att regeringen bör ta ledningen, att den i kraft av sina större insikter och
sitt ansvar för det hela söker påverka de olika samhällsgrupperna i deras
krav på näringspolitikens utformning. I det franska parlamentet tillspetsades
denna synpunkt en gång av dess främsta statsman under senare år, Paul
Reynaud, med följande ord:
"För att rättfärdiga en politik . . . säger finansministern: ’Det är folkets vilja’.
Jag svarar: Nej, folkets vilja är en helt annan. Folket har sagt ifrån att det lider
nöd, och att det vill se en förändring i allt detta. Däri har det rätt, och ni behöver
icke fråga det om något annat. Ni kan icke be folket analysera och söka lösa de
monetära problem, vars olika sidor vetenskapsakademins medlemmar först efter
långa år av forskning kunnat förstå och bestämt uttala sig om."
Det kan — utan några jämförelser —• erinras om, att dessa ord fälldes,
sedan intressegrupperna i det franska samhället genom ovisa krav i
valutafrågan under åratal hållit landet kvar i svår depression.
I vårt lands ekonomiska läge, sådant som det nu föreligger, finns det
anledning att befara, att de olika intressegruppernas krav kunna leda
utvecklingen i farlig riktning. Sådana farhågor antydas i själva verket redan i den
senaste statsverkspropositionen. Den ovan antydda penningpolitiska principen
kan sägas innebära oförändrade penninginkomster för dem som deltaga i
produktionen, d. v. s. en under krisen i stort sett oförändrad samhällelig
fördelning av det totala produktionsresultatet. Denna slutsats, att den politiska
borgfreden även skall vara en ekonomisk borgfred, har ofta framskymtat i
uttalanden av talesmän för regeringen och de olika politiska partierna. Vissa
representanter för jordbruket ha emellertid framfört anspråk, som
uppenbarligen gå utöver ramen för den ekonomiska borgfreden. Innebörden av herr
von Helands uttalanden i riksdagen — liksom även av herrar Wohlins och
Walléns mera besynnerliga debattinlägg — var tydligen, att bönderna oavsett
krisläget borde göra anspråk på en fortsatt ökning av sin del av
nationalinkomsten. Dessutom har från jordbrukarhåll framställts ett i och för sig
berättigat krav på ökade priser för att kompensera de med kriget
sammanhängande kostnadsökningarna. I övrigt ha kraven gällt en mer eller mindre
fullständig kompensation för den dyrtid, som framkallats av krisen.
Jordbrukarna ha sålunda även motiverat kravet på ökade jordbrukspriser med de
stegrade levnadskostnaderna, stats- och kommunaltjänstemännen ha krävt viss
dyrtidskompensation, industriarbetarnas och de privatanställdas organisationer
slå vakt om indexlönerna.
Det skall på denna plats blott fastslås, att, för att den ekonomiska borg- 515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
