Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Tingsten, Herbert: 1789—1940. En idéhistorisk återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tingsten
det väsentliga i nationernas särpräglade väsen. På vissa punkter blev denna
konservativa kritik avgörande. Vissa av de tankar, som kännetecknade den
revolutionära filosofin, avföras och återkomma ej.
I fråga om socialismen, som blev av betydelse först några årtionden senare,
möta vi väsentligen en reaktion mot den liberala upplysningsläran från andra
utgångspunkter. Man kritiserar tanken på att det enskilda intresset kunde
tjänstgöra som norm för det mänskliga samlivet. Man utgår från att i stället
en sådan extrem ekonomisk liberalism leder till sociala och politiska
motsättningar och framför allt till elände och beroende för det stora flertalet.
I sin mest extrema form framträder socialismen vid århundradets mitt i Marx’
lära. Här äro alla de tidigare grundlinjerna systematiserade, och de ha fått
en extrem prägel. Det finns enligt Marx i varje skede av historien, då
omvälvningar ske, två klasser, som stå emot varandra. Det är först genom den
undertryckta klassens seger över den härskande, som ett framsteg vinnes.
Som mål för historien ser Marx en seger för den klass, som han då ansåg
undertryckt, industriarbetarproletariatet, över den härskande klassen,
bourgeoisien. Sedan väl denna seger vunnits, skall liberalismen blomma upp på
ett sätt, som inte ens de gamla liberalerna själva tänkt sig. Själva staten skall
försvinna, och i en era av överflödande välstånd och fullständig frihet för
alla skall mänskligheten fortleva. Denna socialism utgjorde på vissa punkter
liksom konservatismen ett avgörande inlägg mot den gamla liberalismen. Den
ekonomiska liberalismen i sin äldre form återkom inte. Vi se, hur under
slutet av 1800-talet både från de grupper, som närmast representera denna
liberalism och från socialistiska och konservativa grupper man söker sig
fram till ett tillstånd, där statens, samhällets omvårdnad skall så mycket
stödja det enskilda intresset, att inte oförsonliga motsättningar mellan de
sociala grupperna skall uppstå.
I det stora hela innebär tiden 1815—1914 en utveckling fram emot
utjämning. De yttre förutsättningarna härför äro lätta att konstatera. Det
materiella välståndet ökas, lönerna flerdubblas även för de fattigaste
arbetargrupperna, det uppstår ett välstånd, som tidigare var okänt. En långvarig
fred råder, Europas befolkning ökas under detta sekel från 200 till 450
miljoner, och under samma tid är antalet i krig stupade i Europa mindre
än det antal, som föll i det amerikanska inbördeskriget 1861—1865, alltså
i ett krig inom ett folk med mellan 30 och 40 miljoner invånare. Det var
en fredsepok, som ur vissa synpunkter är enastående i mänsklighetens
historia.
Under samma tid gingo vetenskapen och tekniken framåt. Den allmänna
bildningen utvecklades. Även om denna folkbildning i sin begynnelse kunde
530 te sig bornerad och ytlig, var den dock förutsättningen för en mera allmän.
Tiden 9 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
