Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stanna infor deras alster. Hjälper ej annat, si klistrar
man på en devis, sBom har lika mycket att göra med
konstverket sinn „god morgon — yxskaft", och ställer därmed
konatvärk, som i och fur sig hafva ett framstående värde,
i en oriktig dngor och förhindrar deras assimilering med
åskldarenu» fantasi.
Den ena målar en mästerlig bild af arbetet pl cn
sved. Det i hvarje detalj vill nlförda virket, fängslar
Iskl-daren; det, är fart i det hela, arbetslust och flit. hos folket
och en förkänsla af grönskande vårbrodd och guldgul sköld
vaknar hos åskådaren. Dessa enkla och kraftiga
människors kamp med en ktlrf natur, som itnnn miste besegras
med tillhjälp af elden, vacker vlr sympati och vi tyckn oss
törsta de glada förhoppningar, mc,l hvilka de gl till sitt
hirda arbete. Och taflan vidgas; det var med dessa enkla
arbetsmetoder det linska folket i forna dagar först började
bryta bygd i landet, besegrande skogen och rödjande plats
för åkrarna, ängarna och gårdarna.
Då gå vi ett par steg nflrmare taflan och Hnnn, att
konstnären satt dit en inskrift för at,t för Iskldarcn tolka,
hvad han velat, framställa med sin tafla. Den finska
inskriften kan riktigast Iterges med „daglönare" eller „folk,
som arbeta för pengar", eller kanske till ocli med „folk.
som miste arbeta för pengar." Hvar ätr nn arbetets glädje
och tanken pl den gröna broddén och de guldgula skördarna?
Hvar är nn den brygga tanken slog från denna kvarlefva
af ett primitivt jordbruk i slutet pl tjugonde seklet till de
svedjecldar, som Ungt i liedenhös började första gftngen
flamma opp pl Karelens höjder?
Och en annan milar ett präktigt eldskensstycke. Det.
glöder, det, flammar ocli språkar mellan stockarna i ett
slags primitiv smedja och tvänne lurfviga mitn stirra girigt
in i glöden. Man beundrar eldskenets och reflexernas
intensitet, den egendomliga ödsliga stämningen ocli tycker, att
konstnilreu lyckats alldeles förträffligt. Di fi vi veta att
detta skall framställa det ögonblick, som, enligt sagan,
utgöt en vllmlpunkt i folkets bela lif. Sedan smeden
Ilmarinen i sin smedja smidt alla de redskap folket behöfde till
åkerbruket, jakten och boskapsskötseln, frambragte han med
naturkrafternas hjälp det underbara redskapet BSampo", som
likt. den strilande sommarsolen skulle bringa rikedom och
välsignelse it folket. Det är således detta de två i elden
stirrande halfvildarna där i den djupa skogen stirra på.
Ja, möjligt är att konstnären trott det själf; åskådaren
kan ban ej fi att tro därpi. Hans tafla, som man nyss
fann god slsom eldskensstycke, finner man nn dilig slsom
omsättning i bildande konst af en episod nr vår folkdiktning.
En tredje konstnär har på sin atelier studerat
ljusreflexerna från en lampa på den nakna kroppen af cn
ytterst utsvulten och afuiagrad tiggarflicka, som ban placerat
liggande pà en matta med några dockor bredvid sig. Jaha,
åskådaren intygar gärna att ljusreflexerna knnna Iterges
med mycken sanning al kroppeus olika ytor, ända till den
blodröda färgen i bröstets sknggpartier; ban instämmer också
ined artisten, att cn utmärglad bäckentr aktocli nästan
köttlösa lårben äro något bra fult och osmakligt. Artisten
kallar sin tafla „Vid lampsken", men åskidaren medger nog
gärna, att modellen vore fullt ut lika lämplig att visa hvud
som är foriufuH äfven i solsken.
En ung konstnär utställer ett sknlptnrvärk i relief,
visande öfre delen af kroppen af en kvinna, som ligger till
hälften under vattnet i en pöl, och ett stycke från hennes
breda näsa och öppuude innu en groda, som tyckes fundera
på ett språng. Denna figur, som redan börjar svälla af
vattnet, kallar konstnären — Aino!!
Det sknlle ännu finnas månget praktstycke af
konstnärlig uppfattning i analog anda att plpcka, men det
sagda kan vara nog. Likaså är det. onödigt att påpeka
förtjänsterna hos de mlnga taflor, hvilka värkligen hafva
framstående värde. Dessa förtjänster hafva redau blifvit
på andra håll framhållna.
Dou som fortfarande står ouppnldd i sin konst, är
Edelfelt, därom tordo meningarna ej vara delade. Han llr
don som bäst behärskar sina uttrycksmedel ocli som —
särskildt dl det gäller porträtt — kan djupast intränga i
löremllets själ. Järncfelt och Halfön äro pl god väg att
få en fast position jämte honom slsom de främsta I det
yngre ledet. Berndtson stir tils vidare ensam pl sin
framskjutna plats slsom den, hvilken utbildat It sig en
karaktäristisk stil, förnäm och fint hlllen. Våra målare af den
äldre stammen gå sin gamla strlt. och det göm de rätt i.
Det vore det löjligaste man kunde se, 0111 de skulle börja
att. offra it alla möjliga nya skolors smakriktningar — och
smaklösheter. Tvärtom är det en hvila för öga och sinne,
att bland utställningens många bråkigheter träffa på deras
säkra och medvetna alster.
Bland de få utstälda, skulpturvärken finnas tvänne
byster i brons af fröken Sigrid af Forselles, hvilka
märkvärdigt nog ej blifvit si uppmärksammade, som de förtjäna.
De tala om en sorgfälligt utbildad modelleringskonst och en
sann uppfattning af karaktäristiken, och deställa sig bland
del bästa i sin branch, raskt, ochenergiskt utförda sora de
äro. Det voref ängnesamt att fi so ett. störrevärk af
dou i Paris sedan många år ännnfiitigt och allvarligt
studerande konstnärinnan.
Rafaël Hertzberg.
Utländskt uttalande om Finland.
Bland de uttalanden om vårt land, som nnder senare
tider varit synliga i den utländska prässen, tyckes
ett, oaktadt dess
framstående värde, blifvit
förbisedt hos oss.
Orsaker därtlll är väl
den, att det sett
dagen i ett lärdt
samfunds publikationer,
nämligou i Berns
geografiska sällskaps
årsbok. Författaren är
dr Guillaume, chef för
det schweiziska
fängelseväsendet nch
deltagare i den senaste
penitentiärkongressen,
hvars exkursion från
Petersburg till Finland
ännu lefver i friskt
minne. Denna lustfärd
är det enda besök
författare* aflagt i vårt
land; också kallar han
sin atlikel belt
anspråkslöst„En exkursion i Finland." (Une
exeurdton en Finlande.)
.Men artikeln är
mycket mer än en
flyktig veseski/.z. Dr
Guillaume tyckes hafva
gjort Allvarliga
bemödanden att. genom
samtid med framstående
män och genom Hteratnrstudier lära känna landet m-h |
dess fak. Sällan bar på det trånga utrymmet af 25
nk-tavsidw en så inåugsidig, sakenlig och takt.futl bild af
vårt. land och dess folk, dess historia, kultur och politiska
FRÉDERIC FEBVRE.
ställning blifvit tecknad af främmande hand. Att. någrn
detaljfel insmugit sig kan ej väcka förvåning. Snarare
måste man förvåna sig öfver, att de ||esta låta reducera
sie till blotta tryckfel, öfverhalknde af en med vårt. land
obekant korrekturläsare.
Skildringen är alt igenom sympatiskt hållen. Utan
att förfalla t.ill olämpliga yttringar af hänförelse vittnar
den om ett. lifligt intresse för vårt land ocli ett varmt
deltagande för värt samhälles sträfvanden och öden.
Efter en mycket kortfattad teckning af
grunddragen i landets natur öfvergår förf. till dess historia.
Tvänne epoker uppehåller ban sig särskildt, vid: den
förkristna tiden och det innevarande århundradet. I
skildringen af fornfinnarucs knlturständpunkt inflätar ban
två utmärkta rimmade öfversättningar ur Kantele.tar och
Kalevala och beledsagar dem med följande reflexion;
„ Ett folk, hvilket nnder det åttonde seklet af vår
tideräkning alstrade skalder mäktiga att uttrycka sådana
känslor, hade förutsättningarne för en intellektuell och
moralisk utveckling af första rang, och dess
uppblandning med dof svenska elementet, bidrog ytterligare att
gynna denna utveckling och att. af det nutida Finland
göra ott land, som genom sin höga bildningsgrad
intager en synnerligen hedrande ställning."
I redogörelsen för den svenska tiden betonar förf.
landets delaktighet af det, svenska statsskicket och
citerar A. Meurmans ord, att Finlands orubbliga trohet mot
Sverige var intet anuat än dess trohet mot sig själft,
ty i krigen försvarade det. blott den gemensamma
egendomen, de två laudens gemensamma samhällsskick.
..Sverige ansåg Finland icke som en eröfrad provins,
utau som en viktig medlem af riket, och respekterade
därvid dess särskilda individualitet."
Det adertonde århundradets händelser, Viborgs läns
lösslitande,
Anjalaförbundet och de ryska
statsmännens planer att
af Finland göra en
själfständig stat under
ryskt protektorat, alt
detta betraktar förf.
som tydliga tecken på,
att nödvändigheten af
en skilsmässa från
Sverige begynt blifva
allmänt insedd i
Finland. Tanken på
landets, framtida ställning
grodde i de ledande
samhällsklassernas
sinnen, och insikten
;här-om föranledde kejsar
Alexander 1 att vid
eröfringen 1809 låta
landet behålla den
svenska författningen.
Förf. citerar ordagrant
del bekanta manifestet.
„Historion visar
intet exempel på en
eröfring, som burit
sådana frukter som
denna. Knapt hade tre
är förflutit efter
Finlands förening med
kejsaren, så lågo redau
tinska trupper under
Rysslands hufvudstad,
att utstå en gigau-
finskt kommando i garnison i
och detta medan riket hade
tisk kamp mot Napoleon. Ingen tänkte då eller bar
sedermera tänkt på att bilda ett svenskt parti ’med
uppgift att, återställa unionen med Svorige. De finska
trnppernn hafva deltagit i det turkiska kriget och
gjutit sitt blod på Donaus stränder och på
Halkan" .......
Följer sä en redogörelse för landets nuvarande
författning och administration samt en kort öfversikt af
de senaste årtiondenas lagstiftningsarbete.
Utrymmet, förbjuder oss att. återgifva dou friska
skildringen af penitentiilrkongressens besök i Finland.
Ma det vara nog sagdt, att förf. i densamma skickligt
inflätat uppgifter och si|fror, egnade att belysa landets
ekonomiska ställning, industri, handel och öfriga
näringar, skolväsendet och folkbildningen, språkfiirbållandena
och tidningarna. Han lår till och med rum för finska
sprikprot. Rätt träffande äro hans teckningar af ett
par finska städer.
Uppsatsen slutar med Haseler professorn
Riggenbachs verser till Finland på Helsingfors stads bankett
för peniteutiärkongressons medlemmar.
Dr Guillaume har uppläst sin uppsats som
föredrag inför geografiska sällskapet i Hein och illustrerat
detsamma med fotografier och prof på finska
industrialster.
Teknisk och vetenskaplig
krönika.
Viskörden har i är varit mera ymnigt gifvande
än den varit sedan många ar, och aldrig, så långt
uppgifterna därom gä tillbaka i tiden, hafva
vindrufvorna mognat sa tidigt som denna höst.
Detta alt gäller i främsta rummet om Frankrike, som
dessutom kan glädja sig öfver den nyvunna varans utmärkta
kvalitet.
En fransk kemist, Villoii, har uppfunnit ett billigt
medel att snabt förädla vinet och gifva iärskt vin alin de
öfverlägsna egenskaper, som gammalt vin eger. Han
försätter vinet med en obetydlig kvantitet ozonvatteu.
Ozon-vattnet är en i handeln tillgänglig produkt bestående af
vatten, som blifvit mättadt med ozon genom elektriska
urladdningar i en med kolsyra och syrgas försatt vattenmassa.
Om man blandar 10 1 15 kubikcentimeter af detta vatten
i en liter vin, antager vinet inom några dagar en lifligare
litrg och ädlare smak och doft. Uppvärmes vinet därefter
till -40 i 50° under några minuter och tappas det i fat
el-lor flaskor, erhåller det efter eu månad fullkomligt
karaktären af ett ädelt, flere ar gammalt vin. Sedna metoden
nu i två års tid blifvit pröfvad af några vinodlare, har
uppfinnaren nu mera offentliggjort den. Dess billighet
belyses däraf, att eu liter ozonvatteu förslår för förädling af
100 buteljer vin.
Samme Villun har uppfunnit en metod att hastigt
gifva spritdrycker sàsoiu brännvin, konjak, rom och likörer
samma egenskaper, soiu ile erholla efter flerårig förvaring,
lian utsätter dessa vätskor vid en temperatur af 75" för
cn ström af syrgas under 5 1 ti atmosfärers tryck 12
timmars tid och npprepar förfarandet två efler flere gånger
med eu veckas mellantider. Efter fyra behandlingar kan
varau redan täfla uied de finaste fleråriga spritdrycker af
samma. slag-
Doften är en af de förnämsta ogcnskapcruu hos de
drycker, vi omtalat, uch ej blott hos dem. Hos en mängd
varor llr doften af så stor bijtydelse, att deras haudelsvärde
väsentligen beror at dess styrka. Hittils har man
emellertid saknat medel att mäta styrkan af en doft. Denna brist
är nn afhjiilpt. Kemisten Mesnard har hittat på att mäta
dofterna med terpentin. Han låter terpentinesseus
afdun-sta i den luft, som innehåller det doftande ämnet, till dess
terpentiiidoften belt, och hållet förtagit deu doft. hvars
styrka skall mätas. Pen sålunda beredda luften låter ban
seilnu strömma genom ett rör, I hvilket en med fosfor
försatt och därför i mörkret lysande stärkelsebit ligger.
Terpentingasen har förmåga att utsläcka fosforskenet, och af
FÖLJETONG-’.
Lady Marys inackordering.
Öfvers, fr. engelskan Kr „Tiden″.
Det är ovillkorligen nödvändigt, att Jim gifter
sig ined Agalhu Verritch och han måste på ett eller
unnat Bill,t tvingas därtill, sade lady Mary Prelincngrt med
störst:> bestämdhet.
Hennes bägge döttrar, till hvilka hon yttrade detta,
skakade långsamt och högtidligt pl hulvudvt
— Jag tror inte det blir möjligt, sude Christine.
Han kan inte tåla heonne. sade Maud. Det sade
han mig själf.
— Han måste lära sig inse den förnedring
fattigdomen medför, fortfor bidy Mary utan att fästa något
afseende vid dessa anmärkningar. VI måste göra någonting
tör att tydligt och klart bevisa honom, huru ulidväudigl vi
behöfvu pengar.
— Mon hvad kunna vi väl güra? Irlgnde Maud. VI
kunna icke draga in luiiru än vi redau göra. Kanske det
vore bäst, ott du gaf lektioner i teckning, Christine,
— Jag tycker, sade Christine, att det vore bättre
oui du annonserade ,, musiklektioner hornum hos lärarinnan.*
Klink,indel pä pianot skulle måhända gitra något intryck
pl Jim, innu jag tror lute han det allra minsta skulle fråga
efter, om vi också gifve lektioner.
— Vi vare tvungna att återvända till lUden för att
* Emedan till vlr kAnncdotu kommit att deu berättelse
of Uf I», vy Hnm vi i fftrntn nomairrn |iAbftrjad*. tidigare blifvit
ifver»»» och ingått 1 «n svwwk novellsamling, pàbOrj» vi i
<1«K I »lå||nt nn aiwan berUtobo.
någotdera af edra förslag skull» kunna utföras och det
vore mycket olämpligt lör ögonblicket. Nej, då har jag cn
bättre iplnti. Jug skall taga cn inackordering.
Döt trarna stirrade alldeles häpna pl henne. De hade
naturligtvis endast gyckla! angående lektionerna. 1 hvilket
triugitfil de än befuiiuo sig var det visst icke neras afsikt
att stifta bekantskap med arbetet; men det märktes tydligt,
att ladgr Mary tog saken pa fnllt allvar.
« i- En inackordering, fortfor hon, är jämt till huuds
och kommer ständigt att påininnu honom om vårt bryderi.
Och i fall luin protesterar kan jag säga: .Du liar ingen
rättighet att göra invänd||i||ga|’ här vid lag. då det står i din
makt att befria oss frän en dylik nödvändighet tsili du
ändå icke vill röra ett Unger för att hjälpa oss." Han
skull gifta sig med Agatha Verritch innan ilret. är förbi.
— Kanske ban i ute konnuer »ti hu uftgoiilinir emot
vår inackordering.
Det är visst möjligt, att lian inte skulle hu det,
om huu vore en fin uelt älskvärd flicka; men det skull jag
nog akta mig for — jug skall annonsera efter en
altieri-kuusku. Ocli det blir mera än Jims högmod kan tilldraga.
— Det är en briUiinl idé, tade Christine tanklnllt.
Jag tror att det tinne» ön otalig uiängd rika, amerikanska
flickor, som skulle lie tala hvad miiii hälst för att bli iiilörda
1 Londonsociotelen. Det vore utmärkt, uiu det voru i
början ul säsongen; uien nu äro vi ju på landet uch vi ha
slutet af september.
— Det är just dut som år så lägligt fBr mig,
svarade uiudorn. 1 staden skulle jag ej vilja Ua eu »a.Inn
person i släptåg med inig. Huu måste gå ill på att
Inackordera sig pl ett år lund det förbehållet ult öfverenskommo)*
sen icke är biiiduiidii, ifall vi råka 1 oenighet öller hull blir
gift. Sä snart Jim sedan lyckligt och väl är förlofvad uied
Agatha, skall jag endera gifta bort amerikanskan eller gräla
med henne- Annonsen uiisto vara simpel och prunkande
för alt ådraga sig dylik* personen uppmärksamhet,
iilgon-ting i deu liär stilen: „Kn förnäm dan är villig uti i
inackordering tiga uuiol au ung amerikanska, sol* mol mått-
lig betalning kommer att åtnjuta fördelarne af ett fint och
trefligt hem samt att Idi införd I den Ii öga ta societeten."
Jug får minst ett dussin svar dogen efler seduu denna
annons är införd. Det tinnes ulltid rika amerik önskar i
rörelse här. —
Fjorton dagar därefter vandrade Jim Dreliucoiirt trött
hem till andra frukosten med en bössa pl axeln och eu hund
i hälarne pl sig. HanB jakt hade misslyckats, huu var
utan sällskap och höll pl alt föriråj al ledsnad på landet,
lians mor lindé förklarat, att hou ej deunu höst var i stånd
att bjuda något slort sällskap till sig; litel senare skulle
ile bjuda några fu personer, men i anseende till deras
dåliga fiimiMr Da log Jim till ll.vkteu, ty han viste,
alt Agatha Verritch strax diLrpn skulle kouimu pl tapeten.
lian var eu ganska snäll bror, såsom bröder bruka
vuru, meu huu började bli alldeles utled it att stAudigf
bara betrakta sina systrar neil härjade längta efter att fi
se iiigru andra ansikten. Ilau var visst icke 1 allmänhet
uigoii kviunohatare, fastän ban särskildt hyste en sadau
motvilja för Agatha Verritch; och just nn längtade ban
efter nlgon omväxling i frlgu om friintlmmersaiiHiktau.
Han lilef följaktligen ganska beläten, dl h|ilt vid ett
besök i st|ille| af kusken John erhöll underrättelse om, utt
denne för cn timme sedun varit nere vid stationeu och
hämtat en ling dum, som kommit med middogståget — miss
Smith trodde huu att hou hette.
Jiiu ktiude icke piininnu sig att någon porsen med
det tiuinnet stod på hans mors vlsltllsta och ban fortfor
dltrlör med eu förklarlig nyfikenhet att göra kuskon frigör.
Dennu värda personlighet saile, utt liun trodde ilen unga
danieli var fullkomligt främmande i huset, uch uied nedslagna
ögon ock ett bredt grin, som likväl Icke tilverskred
vördnadens gränser, koui lian vidure fram med upplysningen att
hou var en mycket liflig ling dam och att hon hein vägen
prutat mini bonum.
— Huru kunde det gi för sig? trigudo Jim. Kl hade
naturligtvis täckvagnen en så kall dag?
— Ju, sir, sade Julin och hunn grin blef bredare, men
miss Hm i i li lade sakerna in i vagnen, sir, och koiu och satte
sig pa kuskbocken bredvid mig. Hon sade, att hou tykt.i
om sällskap, sir.
Jim begaf sig hvisslande och ytterst nyfiken upp till
kuraklärsbyggiiudeu.
Före frukosten var det ingen tid ölrig till unnat än
en ceremoniet presentation, hvilken oj upplyste honom om
anuat Itu hvad ban rollin viste, nämligen att den Iräinmande
hette Smith och nyss anlitadt, nch under frukosten var hou
gnnsku tystlåten. Hon var allvarsamt upptagen aral|, äta,
hvilket hou gjorde mycket snabt. Oetta satte Jim
emellertid i lillfölle att närnmre betrakta henne, och ban faun till
sin hcl|lenhet, att hon var hell ung uch ntmärkt vacker.
Hans intresse ökadus.
— Skulle ni ha lust att fura ut och åka i
eftermiddag? frigade indy Mary. nllr de stego npp frin bordet,
eller vill ni hällre hvila otter resan?
— Ah, jug är inte trätt, svarade miss Smith med
öfvertygande tonvikt; men jag bryr mig inte oiu »tt, a ka,
ifall ni ej gör det. Jag tror — I..... funderade ett
ögonblick - jug tror, utt jag hälst skulle ga ut och skjuta.
Har ni varit ale och jagut i dag herr Drolincuiirt?
— Ja, svarade Jim, jag tror inte ni har myuken
utsikt att fi eu fågel uu, meu om ni vill försöka, skall jag
med största nöje eskortera er.
— Det är jag med om! Kommer ni inte också med?
rigude hon vändande sig till Maud och Christine.
Meu dessa unga damer hade ingalunda lust tör ön sn
våldsam rörelse, och hvad lady Mary beträffar, var hou sa
häpen och hestört, att kun ej kunde kommu fram med
någon protest. I förstugan grep miss Smith tag i törsta
bästa hufvudbonad, hvilken råkade vara nn Utau resmitssa
tillhörande Jim, nch ssde till aio följeslagare: sesA, kum nnt
Han följde henne villigt nog,
— Tror ni inte det blir kallt utan tröja? frågade
han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
