Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Primstaven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meddelades i 1728 års almanacka, en Undervisning om Runstafven upplades 1742, 1743, 1748,
och runstaven utgavs i kopparstick 1755 av S. J. Digelius men med gyllental lämpade efter
nya stilen.
Runstavar av gamla stilen, beriktigade efter prof. Krooks beräkning, hava alltså
gyllentalet 19 den 1 jan., 8 den 2 jan., runstavar enligt nyare stilen gyllentalet 9 den 2 jan. för
1700-talet, gyllentalet 1 vid 1 jan. för 1800-talet.
Det är emellertid även ovisst, om någon av de runstavar av gamla stilen, som icke
sålunda blivit rättade, äro äldre än reformationen, men även om intet exemplar skulle vara
i behåll från medeltiden, måste dock den medeltida runstaven haft väsentligen samma
inrättning som denna klass av runstavar. De hava gyllentalet 3 vid 1 jan., sällan mindre
noggrant vid 2 jan., gyllentalet 1 vid 23 jan. och börja med 14 apr., 14 okt., 25 dec. eller 1 jan.
De förnämsta arbetena om primstaven äro följande: O. Worm, Fasti danici, Hafniæ
1626, 2 uppl. 1643, J. Liljegren, Runstafven och dess Sinnebilder samt Påskdagstafla för
1000 år, Stockholm 1829, sedan inarbetad i Runlära Sthlm 1832, samt E. Schnippel, Ueber
einen merkwürdigen Runenkalender (sog. Rimstock oder Primstab) des Grossherzoglichen
Museums zu Oldenburg, Oldenburg 1883, vilka här citeras blott med författarens namn.
Schnippel giver s. 108 f. en förteckning över litteraturen i frågan, vartill nu ytterligare kan
fogas: P. G. Vistrand, Tvänne runstafvar i Nordiska museet i Samfundets för nord.
museets främjande meddelanden 1889, utg. af A. Hazelius, och Förteckning öfver runstafvar,
tillhörande Nordiska museet, 1. Runstafvar från Dalarne, ib. 1890, s. 40 f., S. Bugge
och H. Geelmuyden, Worm’s norske Runekalender i Norges Indskrifter, med de ældre
Runer, bd. 2, s. 478 f.[1], B. Olsen, Stedsevarende kalendere i Lunds Kulturhistoriske
museum i Kulturhistoriska meddelanden 1904 och L. Dumuys, Mémoire sur un calendrier
scandinave en caractères runiques, Orléans 1907. Det är från Liljegren och Schnippel,
som jag hämtat hittills anförda uppgifter om primstaven.
Primstaven är alltså intet annat än den julianska kalendern, uttryckt med samma
runor som i den forngutniska runkalendern 1328 eller medelst andra tecken.
En fullständig primstav består av tre rader: den mellersta innehåller dagtecknen, under
den stå gyllentalstecknen och över den sinnebildliga tecken för att antyda helgerna; sålunda
antyder t. ex. 13 jan. ett omvänt dryckeshorn, att »tjugondag Knut kör julen ut», ett
blåshorn 3 febr. helgonet Blasius fest, vars namn man satte i förbindelse med verbet ’blåsa’,
vid 10 aug. Larsmässa står det halster, varpå helgonet stektes, vilket av allmogen omtyddes
till en harv, som skulle antyda tiden att göra i ordning trädet för höstsådden. I avseende
på helgondagarnes antal och beteckning visa de olika primstavarne stor växling, alla
innehålla icke heller alla dessa tre slag av uppgifter utan somliga endast dagtecken, utan att
man har rätt att sluta, att de ofullständigare skulle vara äldre än de fullständiga.
Runstavens ålder har varit föremål för olika uppfattning. Att den tillhör katolska tiden,
även om intet exemplar skulle därifrån vara bevarat, är säkert genom det vittnesbörd, som
Olaus Magnus, Hist. gent. septentr. I, kap. 36 (se Liljegren, Runlära, s. 206, not 9)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
