Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Primstaven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man känner i det hela icke enskiltheterna i hans verksamhet (P. A. Munch, Det norske folks
historie 2, s. 869). Kardinal Nikolaus, som var en angelsaxare av låg börd, har velat sprida
kunskap om de kyrkliga högtiderna till folket och uppdragit åt någon klerk att överflytta den
julianska kalendern till runor, med vilka folket var förtroget, och så blev runstaven uppfunnen.
Uppfinningen av runstaven på kardinal Nikolaus tillskyndan bör hava skett i Trondhjem,
söm han först besökte. Därmed stämmer den märkliga uppgift, som Finn Magnusson,
Edda Sæmundar hins Froda III, Havniæ 1828, s. 1029, på tal om runstavar meddelar ur
obekant källa, nämligen att prototyper till dessa kyrkliga kalendrar under katolska tiden
bevarades i domkyrkorna, t. ex. i Nidaros i Norge.
För att få tecken för de 19 gyllentalen måste de 16 runorna ökas med 3 nya tecken
17 ᛮ árlaug, 18 ᛯ tvímaðr. 19 ᛰ belgþor(n), och dessa tecken skulle kunna giva upplysning
om runstavens uppkomst, om deras ursprung kunde spåras.
Finn Magnusson, Annal. f. nord Oldkynd. 1846, s. 291 f. tolkar ᛮ árlaug som stunget
d, vilket vanligen har formen ᛑ, och säger det stundom brukas så på Island, tolkar ᛯ
tvímaðr som den anglosaxiska g-runan X och ᛰ belgþor som stunget e ᚽ, som understundom
har formen ᛰ. Finn Magnussons tydning av árlaug och belgþor synes sannolik, den av
tvímaðr kan icke gärna vara riktig, då anglosaxiska runraden vid tiden för runstavens
uppkomst svårligen kunde öva någon inverkan. Då árlaug ter sig som en modifikation av
runradens tredje runa från slutet ᛚ l, är tvímaðr troligen en sammanställning av de båda sista
ᛘ m och ᛣ y.
För att få upplysning om, huruvida förhållandena i norska ruinskrifter stödja eller
vederlägga min förmodan om runstavens uppkomst 1152, har jag vänt mig till
universitets-stipendiaten M. Olsen i Kristiania, som benäget meddelat, att från norska runinskrifter intet kan
anföras däremot, om man blott vill antaga, att ᛰ belgthor är tecken för dift. ey, ty som
sådant förekommer belgthor från c. 1200 eller tidigare och nämnes i den tredje
grammatiska avhandlingen i Snorres Edda (Bj. Magnússon Olsen, Den tredje og fjærde
grammatiska Afhandling i Snorres Edda, s. 48), varemot runan i betydelsen e i Norge tillhör
1200-talet och senare tid. Runstavens runformer 4 ᚮ o, 8 ᚿ n, 10 ᛆ a och 12 ᛐ t äro de
vanliga i Norge på 1100-talet, och ᛑ d förekommer där c. 1200.
Vad som är i behåll av norsk runristning, leder alltså icke runstavens tre sista
gyllentals förutsättningar fullt så långt tillbaka som 1152. Då emellertid de flesta ristningarne äro
i sten, kan det tänkas, att dessa tidigare utbildats vid skärning i trä, och påsktavlans början
med 1140 skulle, som ovan påpekats, stå väl tillsammans med runstavens uppfinning 1152.
En levande bild av vår allmoges forna förtrogenhet med runstaven giver oss följande
berättelse av O. Rudbeck i Atlantica II, s. 633, som ock är av vikt för runstavens historia:
»Men lyckan gaff sig lijkwäl an/ att i Distingzmarknadē kom en gråhårad Bonde/
sälliandes Bast/ som wiste mig berätta om ett och annat på Runstafwen/ så och att
Distingzfylle war nu omlupit med Auni/ och at det nu skulle falla på en annan dag hwart 19 År/
och det i 300 och någre År. Jag frågade honom huru de kunna achta och märckia detta/
och huru de wetta när nytänning är/ emedan all nytänning sällan sees första dagen/ ja stundom
intet för än dhen 2 och 3 Dagen. Han swarade at de i all nytänning rätta sigh efter Fylle.
Nembligen/ om de see wijd klar Himmel/ att Solen när hon up eller nedergår wid skogen/
Månan står twert emot i öster eller wäster rätt i Skogsskatorna/ då räkna de Fylle/ och
14 dagar effter dagen/ intet inräknandes dhen dagen/ så hafwa dhe nytänning/ eller om de
see månan stå mitt uti natringen/ när Solen up eller nedergår/ så är det rätt i fylle.
Natringen kalla de en Gullrödbleek ring på himmelen/ som skillier den mörcka blå delen på
Himmelen/ som alltijd bliffwer effter Solens nedergång större och större/ och skillier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
