Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Hedniska tidräkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som redan tillskrives Pytagoras, och som även judarne kände, ordnade planeterna sålunda
efter avståndet från jorden, börjande med den avlägsnaste: 1. Saturnus, 2. Jupiter, 3. Mars,
4. Solen, 5. Venus, 6. Merkurius, 7. Månen. Börjar man med Saturnus, så härskar denne
över 1, 8, 15, 22 t. av första veckodagen, som alltså är Saturni dag. Som härskare över
23 t. kommer så Jupiter, över 24 t. Mars, över följande dags första timme solen, vilken dag
alltså blir solens dag, dies Solis. Fortfar man på detta sätt, uppstår ordningsföljden:
1. Saturnus, 2. Solen, 3. Månen, 4. Mars, 5. Merkurius, 6. Jupiter, 7. Venus som härskare
över veckans dagar.
På 100—200-talet börjar veckan med lörd., Saturni dies, på 300-talet med sönd.,
dies Solis, vilket man tillskrivit kristligt inflytande, men troligen härrör det, säger
Gundermann, från den österländska soldyrkans inflytande under 100—300-talet. Sol finnes på
kejsarmynt från Kommodus till Konstantin, och inskrifter för Sol invictus äro synnerligen
talrika; soldyrkan blomstrade i synnerhet under Diokletianus 284—305.
Att nu de hedniska germanerna verkligen brukat de från latinet lånade
veckodagsnamnen, därom anför F. Kluge, Die deutschen Namen der Wochentage (Wissenschaftliche
Beihefte zur Zeitschr. des allg. deutschen Sprachvereins, H, VIII, 1895), s. 89 ett direkt
vittnesbörd från den frankiska historieskrivaren Gregorius av Tours på 500-talet, som
uppger, att söndagens namn dies Solis förblev en egendomlighet för Barbaries, d. v. s. de
hedniska forntyska stammarne, varemot de kristna frankerna kallade den dies dominica,
varur fr. dimanche utvecklat sig.
Bilfinger 1, s. 12 anför ett bevis för att isl. veckorna räknades med lörd. som första
dag, vilket ju i sin mån vittnar om deras ålderdomlighet, då det överensstämmer med den
romerska seden före 300-talet.
Då nu från vår tidräknings början till c. 400 norden var utsatt för ett starkt romerskt
inflytande av olika slag, se bl. a. O. Montelius, Sveriges hist. s. 137, och då
veckogudsaltare just förekomma i de delar av romerska riket, som gränsa mot germanerna, vore
det snarare underligt, om de nordiska folken gått miste, om veckans kännedom, än att de
kommit i åtnjutande av densamma. Veckans korta period medförde en stor fördel vid
allehanda tidsbestämmelser, vilket Th. Mommsen, Röm. Chronologie, s. 239 säger ock hava
varit den egentliga nyttan av det genom hela romerska kalendern löpande nundinum. På
detta sätt beräknas även enligt Bilfinger på Island sommarveckor från en torsd., vinterveckor
från lörd., och i Norge (1, s. 27), sedan jul. kalendern införts, sommarveckor från F,
vinterveckor från G, vilken beräkning Bilfinger 1, s. 27 f. ock återfinner i lapparnes veckoräkning,
som måste vara kommen från halvöns germaner.
Även ordet vecka självt torde vara ett latinskt lånord i germanska språk. Sådan är
visserligen icke den nu. rådande meningen bland språkforskare. F. Kluge, Etymol. Wb. d.
deutschen Sprache, 6 Aufl., Strassburg 1899, har om ordet följande artikel: »Woche F.
mhd. woche, ahd. wohha, wofür meist mit älterem Vokal wëhha, F. (daneben mit u
schwäb.-schweiz. wuch): eine gemeingermanische Benennung, welche auf einer Grundform wikôn- F.
beruht; vgl. got. wikô, asächs. wika, ndl. week, angls. wucu, wicu, engl. week, anord. vika
F. ’Woche’. Die Annahme, dass lat. vices ’Wechsel’ als ’Woche’ sich bei den Germanen
festgesetzt habe, ist unhaltbar; ein dem massgebenden lat. septimâna = ital. settimana, frz.
semaine (altir. sechtman) ’Woche’ entsprechendes Wort hätte dann bei uns heimisch werden
müssen. Für germ. Ursprung des Wortes spricht die frühe Entlehnung ins Finn. (als wiikko),
sowie das neben angls, wicu bestehende wíce F. ’Wechseldienst’ wodurch Woche als
’Wechsel’ wahrscheinlich wird (vgl. Wechsel).»
Got. wikō förekommer blott en gång: Luk. 1,8 in wikōn kunjis seinis εν τη ταξει
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
