Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägar till konstverket, av Nils Gösta Sandblad - Om formen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägar till konstverket
I motsats till Michelangelo
utvecklade Rembrandt sin måleriska
stil även i sin monumentalkonst. I
»Sammansvärjningen»,
jättemålningen för Amsterdams
nyuppförda rådhus, vars mittparti
hamnat i vårt Nationalmuseum (till
vänster) finns en dold ljuskälla
bakom den nedböjde mannen
iförgrunden. De mäktiga gestalterna
är inte anatomiskt genomtecknade
utan skymtar i ljusdunklet på en
gång sammanvävda med detta och
frammodellerade därur. Den
plastiska form, i vilken Michelangelo
arbetar, och den måleriska, som
Rembrandt företräder, är två
av konstens stora ständigt
återkommande möjligheter. Heinrich
Wölfflin har ansett den förra
särskilt utmärkande för renässansen,
den senare för barocken.
som det formala konstbetraktandets vapendragare, och det var Alois
Riegl och Heinrich Wölfflin som utvecklade formanalysen till en
karakteriseringsmetod.
Framför allt har Heinrich Wölfflins system, sådant det till sist
utformades i »Kunstgeschichtliche Grundbegriffe» av år 1915, haft en
utomordentlig betydelse för den konsthistoriska forskningen. Genom att i
en rad glänsande analyser ställa emot varandra konstverk från
högrenässansens tid och barockens söker han fixera de formala
motsättningarna mellan dessa två stilepoker. Han finner därvid, att medan
renässansen är lineär och plastisk är barocken målerisk, medan
renässansen är bunden vid ytan eftersträvar barocken djupverkan, medan
renässansen söker den slutna formen föredrar barocken den uppluckrade,
öppna, medan renässansen låter konstverkets olika delar ha ett
egenvärde och alltså tillåter en mångfald, underordnar barocken de olika
motiven under ett enda för att nå starkare enhet, och medan
renässansens ideal är de framställda föremålens absoluta tydlighet lever under
barocken komposition, ljus och färg ett mera självständigt liv i
förhållande till motivet, vilket medför en endast relativ klarhet. Ehuru
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
