Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägar till konstverket, av Nils Gösta Sandblad - Om formen - Om uttrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
Wölfflin endast prövar sina motsatspar på två stilepoker anser han dem
dock ha allmänt värde. De träffar t.ex. rätt om man gör en jämförelse
mellan höggotiken och sengotiken eller mellan nyklassicismen och
1800-talets senare måleriska rörelser. Givetvis har systemet sin begränsning,
som från olika håll påvisats. Men det ger en klar utgångspunkt för ett
konststudium. Wölfflin vänder vår tanke bort från innehållet och visar
framför oss det väsentliga, den konstnärliga formen. Han söker bestämma
dess olika möjligheter och lär oss att karakterisera ett konstverk enbart
genom en analys av formen. Bakom formen går han inte, men han
gör en gång för alla slut på de metafysiska spekulationerna och preciserar
konsthistoriens särställning: den är seendets historia.
Om uttrycket
»Uttrycket består för mig inte i den lidelse som präglar ett ansikte eller ger sig
tillkänna i en våldsam rörelse. Det ligger i bildens hela organisation: den plats
figurerna intar, tomrummen omkring dem, proportionerna — allt gör sitt till.
Kompositionen är konsten att fördela på ett dekorativt sätt de olika element som
målaren har till sitt förf0gande för att uttrycka sina känslor.»
Dessa välbekanta rader ur Henri Matisse programförklaring i La
grande revue för den 25 december 1908 handlar om formen i lika hög
grad som någonsin kubisten Metzingers. Manifestet i dess helhet har
också tjänstgjort som ett konstens evangelium för nästan en hel
generation formdyrkare, inte minst nordiska. Men en uttalad sanning döljer
ofta i sig en annan, som inte så starkt framträder därför att den är
självklar för såväl den talande som hans åhörare. I Matisses manifest följer de
ovan citerade orden direkt efter inledningen och utgör själva kärnan i
det han har att säga. Det första ordet i den egentliga
programförklaringen är sålunda »Uttrycket», 1’expression. »Uttrycket består för mig
inte i den lidelse som präglar ett ansikte eller ger sig till känna i en
våldsam rörelse.» »Uttrycket. . . ligger i bildens hela organisation.»
Kompositionen består av »de element, som målaren har till sitt
förfogande för att uttrycka sina känslor». För den som skriver så, är
konstens historia inte uteslutande en seendets historia. Formen är inte för
honom sig själv nog, sitt eget ändamål. Den är i stället bärare av
bildens uttryck. Dess uppgift är att åskådliggöra konstnärens känslor
och den varieras efter dem. Matisse vill vara och är expressionist.
Det har ofta visat sig vara en farlig väg konstpedagogen beträder när
han med Matisse inför begreppet känsla i diskussionen. Det finns alltid
risk att han glömmer bort de mödosamt gjorda erfarenheterna rörande
formen och på nytt förlorar sig i diffusa stämningar. Situationen
försvåras ytterligare genom att begreppet känsla psykologiskt är så obe-
Som ett exempel på en
uttrycks-konst, i vilken åtbörderna spelar
den viktigaste rollen, brukar ofta
anföras Matthias Grünewalds
Isenheimaltare med korsfästelsen
som mittgrupp (1500-talets
början, Altes Museum, Kolm ar).
Detaljen här nedan visar
Magdalena i förtvivlan vid korsets fot.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
