Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Primitiv konst, Stig Rydén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Rydén
uttryck. Hos »vilden» är förhållandet ett annat. När han ser en vackert
snidad ansiktsmask, är det inte det vackra i denna han ser, för honom
är det den väldige guden eller den förskräcklige demonen som kommer
honom till mötes. Det vackra som vi ser i samma mask, är »vildens»
naturliga uppfattning av formen, och endast när denna sammanfaller
med våra egna skönhetsbegrepp, finner vi masken vara vacker. Och
när stenåldersfolken i forna tider utförde bilderna av bisonoxar och
mammutdjur på grottväggar skedde det säkerligen inte för det man
tyckte att bergväggen stod där kall och otrivsam, utan därför att man
ville på något sätt behaga de makter som bestämde jaktlyckan och
därmed liv och död. På ett liknande sätt har också den enkla allmogen
en gång betraktat altarskåp, helgonbilder och triumfkrucifix i våra
medeltidskyrkor. Den primitiva konsten, naturfolkens konst, värdesättes
av oss efter helt andra grunder än av dess utövare, emedan vi inte
känner till och många gånger inte heller kan förstå de tankar och
föreställningar som ligger bakom ett speciellt mönster eller en speciell
figurframställning. För oss har den primitiva konsten, åtminstone i de
fall där dess skapare gått till historien, blivit en konst för konstens egen
skull, värdesatt av oss uteslutande efter våra egna skönhetsbegrepp.
Konsten kan betraktas som ett uttryck för den längtan efter skönhet
som finns inom varje människa. Man har sagt att det inte finns något
folk som saknar konst och att alla folk ägnar någon tid och någon kraft
åt att tillfredsställa den längtan efter det vackra som varje normalt
funtad människa av naturen hyser. Det är en sanning med modifikation.
1939 vistades jag några veckor hos en nyligen pacificerad indianstam i
urskogarna i östra Bolivia, sirionoindianerna, säkerligen det mest
primitiva av jordens nu levande naturfolk, ett folk som inte ens hade
stenredskap. Sirionoindianernas kultur var utan varje spår av konstnärlig
verksamhet, korgar och lerkärl var ytterst enkla och klumpigt utförda,
musikinstrument, till och med leksaker saknades. Hos dem var en enkel
dans till rytmiskt utslungade ord nästan det enda uttrycket för ett behov
efter något som kunde skänka en omväxling i den dagliga kampen för
tillvaron. De målade barnbärorna röda, och den nyvordne fadern måste
bära några enkla fjäderprydnader fastklistrade i håret, men de använde
inte den röda urucufärgen för att de fann den vacker. Barnbärans
målning skulle skydda barnet för sjukdom. Man har också sagt att all religion
har sin upprinnelse i människans rädsla för döden. Det är inte omöjligt
att även konsten delvis har sin upprinnelse i denna den primitiva
människans rädsla för de krafter som bestämmer liv och död och i en strävan att
göra sig till herre över dessa eller åtminstone att för tillfället söka göra
dem till sina vänner. Hos de primitiva folken möter vi många gånger den
spirande känslan för det vackra först i form av en omsorgsfullt flätad korg,
ett fint spjut, en särskilt väl formad och polerad träklubba eller i en
I gestalten av en skräckinjagande
demon möter vi ofta de »vilda»
folkens bildkonst. Snidad figur i
trä från Hawaii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
