Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asiens bildkonst, av Bo Gyllensvärd - Kinesiskt måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Asiens bildkonst
Bambumåleriet har alltid räknats
som en exklusiv specialitet bland
poeter och tuschmästare i Kina.
Kuan Tao-shén {1261—1319},
som var hustru till den berömde
Chao Méng-fu, har tecknat dessa
vårfriska bambustammar. —
Nationalmuseum, Stockholm.
En lyrisk vårstämning har T’’ang
Yin (1470—1524) levandegjort
i tusch och svaga färgtoner i
denna horisontalrulle, som visar
två tédrickande män på en
bergsterrass. — Nationalmuseum,
Stockholm.
målning verkar å andra sidan genom sin enkla komposition ganska
västerländsk och man finner här en horisontlinje, som vi är mera
förtrogna med. Det berättas om denne konstnär, att han under senare
delen av sitt liv färdades vida omkring på floderna och kanalerna i
Wu på en husbåt och kallade sig själv »Molnens och skogarnas son».
De flesta av hans målningar tillkom under denna tid och skapades
i stunder av stark inspiration. Dessa målningar gjordes aldrig på
beställning eller för att säljas utan blevo gåvor till vänner och bekanta.
Arbetssättet var det enda riktiga för en gentlemanna-målare, som alltså
skapade helt con amore.
Man har i allmänhet bland västerländska författare velat göra gällande
att det kinesiska måleriet under de två sista dynastierna, Ming (1368—
1644) och Ch’ing (1644—1912) beskrivit en ständigt nedåtgående
kurva. I själva verket skapades, som främst påvisats av Osvald Sirén,
även under dessa århundraden verk, som måste räknas till Kinas stora
konstskatter. Det uppstår emellertid en rad olika skolor och riktningar,
vilka i stort sett kunna uppdelas i en mera akademiskt inriktad grupp
av målare, som arbetar i arkaiserande stil samt en annan, som står
friare och fortsätter traditionerna från Yüanmästarnas litterära måleri
(wén jén hua). Den högst skattade av den förra gruppen under Ming är
Tai Chin, som blir grundare av den s.k. Ché-skolan och beundras för sin
otroliga skicklighet att handha penseln. Han studerade ivrigt de gamla
mästarna och sades kunna måla så likt Ma Yüan, att man inte kunde
skilja dem åt. I de landskap, som återgå på sungmästarna, ser man
emellertid genast att han kunde giva något helt personligt åt sina
efterbildningar. Penselföringen är kraftfullare och vittnar om en
målerisk uppfattning, som är ganska skild från de gamla mästarnas.
Tai Chin liksom Shén Chou, grundaren av den s.k. Wu-skolan,
hade båda dragit sig tillbaka från världen och levde i ensamhet. Den
senare tillhör en av de mest beundrade konstnärerna under Ming både
på grund av sitt måleri men också för sin nobla karaktär. Han är typen
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
