Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asiens bildkonst, av Bo Gyllensvärd - Kinesiskt måleri - Japansk skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Gyllensvärd
mysterierna.» Hans målningar utmärkas av en våldsam och orolig
penselföring, som är ovanlig i kinesiskt måleri, men talar sitt tydliga
språk om det okonventionella i dessa munkmålares verk. Han blev
f.ö. mycket uppskattad av senare kinesiska målare.
Som en avslutning på denna skissartade skildring av det kinesiska
måleriet kan det vara lämpligt att sätta en målning av den tredje store
munkmålaren under Ch’ing, Tao-chi (vidstående bild). Med några säkra
och hastiga drag av penseln har han gripit själva det spirande livet i
bambuskotten, som med oemotståndlig kraft skjuter upp ur jorden vid
vårens inbrott. Tuschet är glänsande och djupt i bladen men transparent
i den skälvande bambustammen. Sin fulländning får bilden genom den
bifogade inskriften, som är utförd i samma penselmanér. I denna
målning känner man åter starkt »andens resonans i tingens rytm» och
anar något av den djupa inlevelse i naturens alla uppenbarelseformer,
som är de östasiatiska folkens stora konstnärliga tillgång och gåva.
Japansk skulptur
Vi har i det föregående sett, hur den buddhistiska konsten utvecklats
i Indien och Kina samt under vandringen öster ut undergått en märklig
omformning mot ett dekorativt symbolspråk i skulpturen och starkt
besjälade naturskildringar inom måleriet. Redan de indiska gudaväsen,
som avbildades i sten eller brons, var genom sin formskildring höjda
till en övermänsklig sfär, men de kinesiska motsvarigheterna hade
förlänats ett ökat immateriellt uttryck främst genom den dekorativa
betoningen av draperierna. När buddhismen på 500-talet e. Kr. infördes
från Kina till Japan, följde också den skulpturstil med, som var
förhärskande under Norra Wei. Men vi skall i det följande se, hur den starkt
kinainspirerade bildkonsten i Japan efter hand får sin särprägel. Inom
skulpturen märker man en skillnad redan i materialet, då japanerna i
stället för sten mest använder sig av metall, trä, lack och lera. Detta
resulterar bl.a. i att den plastiska gruppbilden endast i undantag
förekommer i Japan. Sammanställer man flera figurer är dessa utförda var
för sig utan fastare sammanhang.
De äldsta buddhistiska kultbilderna, som stammar från den s.k.
Suiko-perioden (593—628), är utförda av koreaner eller kineser och
visar den typiska formuppfattning, som vi påträffade i den arkaiska
kinesiska skulpturen. Samma vinglika veckbehandling av klädedräkten
och förnekande av kroppens verkliga former finner vi i den skönlinjiga
bilden av Yumedono Kwannon, en trästaty som återger en Bodhisattva
i kvinnlig skepnad. Hur långt har icke denna kvinnoskildring avlägsnat
sig från den vi mötte i den indiska konsten! Denna utsökta veckstilisering
Tao-chi var en känd munkmålare,
som i detta spirande bambuskott
verkligen ingjutit »andens
resonans i tingens rytm». 1600-talets
mitt. — Nationalmuseum,
Stockholm.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
