Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter, merovinger och karolinger, av Holger Arbman - Keltisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman
ligger i dunkel, men troligen är Sydtyskland och Rhenländerna deras
stamområden. Deras historia, i den mån vi kan följa den, är en enda
rad av äventyr, vidsträckta erövringståg, lysande segrar och blodiga
nederlag samt till slut förintandet mellan romerska legioner och
germanska krigarskaror.
Deras storhetstid inföll under 400- till 200-talet f. Kr.; då utbredde
de sitt välde över stora delar av Europa, från Trakien i Mindre Asien
till Spanien och England. Men det har aldrig funnits ett keltiskt rike
jämförbart med det romerska imperiet; det var ett antal stammar,
förenade genom att de talade keltiskt språk och hade en likartad kultur.
Romarnas erövring av södra Gallien, omkring 120 f. Kr., betecknar
början till deras undergång. Då den averniske fursten och frihetskämpen
Vercingetorix besegrades av Caesar vid Alesia och avrättades, år 46
f. Kr., var deras öde definitivt beseglat. Men på Irland och i de gaeliska
trakterna av England och i Skottland kunde de vidareutveckla sin kultur
och behålla sin särprägel.
I mycket hög grad återspeglar den keltiska konsten folkets väsen,
begåvade fantasifulla människor i ett aristokratiskt släktsamhälle, barbari
vid sidan av en långt driven förfining och en stark individualism. Deras
konst är ett träd med tregrenad rot, den inhemska traditionen från
hallstattkulturens primitiva konst, samt två främmande inspirationskällor:
den etruskiska konsten i Italien och den iranska eller i varje fall en
hitreasiatisk konst. Det främmande kunde stundom, framför allt i
den keltiska världens ytterområden, bli starkt dominerande, men i
kärnområdet smältes motiven från dessa skilda håll hastigt samman
och därav uppstod en egenartad konst, som man utan att behöva tveka
kan skilja från all annan.
Om man väljer ett föremål, som tillhör den tidiga keltiska epoken,
man kan taga en bronskanna från Lorraine, så ställs man här
omedelbart inför ett arbete, vilket såväl ur konstnärlig som teknisk synpunkt
står på toppunkten av kvalitet. Låt oss genast konstatera, att vi icke i
detalj kan följa förloppet då denna nya stil skapas. Vi vet t.ex. inte på
vilka vägar den starka orientaliska strömningen når Europa. Vad som
sker i de stora skaparögonblicken i mänsklighetens historia, då en
gudabenådad konstnärs inspiration tager form, det är alltid svårt, ofta
omöjligt att gripa. Utvecklingskedjan kan man däremot lättare följa steg
för steg.
Bronskannan från Lorraine, från ca 400 f. Kr., tillhör början av den
keltiska konstens utveckling, men den har likväl kommit tämligen nära
fulländningen, såväl i formen med dess oerhörda spänning i linjerna,
både kannans och handtagets som leder över mot den framskjutande
pipen, som i detaljerna, djurfigurerna och de raffinerade inläggningarna
med korall. I djurgruppen på handtaget och mynningen, möter vi
I denna bronskanna från Lorraine,
nu i British Museum, finner man
några av de väsentliga dragen i
den keltiska konsten: en stram
linjeföring och färgverkan mellan
den blanka metallen samt de
blekröda korallinläggningarna och den
klarröda emaljen, som förekommit
i mönstret kring ansiktsmasken på
handtaget, vilken avbildas
nedanför i detalj. Omkr. 400 f. Kr.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
