Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter, merovinger och karolinger, av Holger Arbman - Karolingisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kelter, merovinger och karolinger
ändamål inkallade han framstående utlänningar. Mest betydande var
engelsmannen Alkuin från Northumberland. Han organiserade först
Karl den Stores palatsskola, en högre lärdomsanstalt vid hovet, senare
arbetade han i Tours.
En annan framstående organisatör vid konungens hov var Einhard,
franker till födelsen men med helt anglo-saxisk utbildning. Därtill kom
ett stort antal andra lärda män, som gynnades av konungen. Det var
därför helt naturligt, att den kultur som utformades inom det
karolingiska riket, i hög grad skulle få en internationell prägel. Man har givit
denna nydaning av den västeuropeiska kulturen benämningen
»karo-lingisk renässans», en term, som starkt kritiserats, men som dock i det
väsentliga torde vara adekvat. Vi vet genom litterära uppgifter, att
antika föremål, säkerligen i stor omfattning, fördes till Frankrike.
Einhard, som var mycket intresserad för den klassiska kulturen, omtalar
i ett brev bland annat en modell av ett gammalt tempel med
elfenbens-kolonner, konstruerat enligt Vitruvii regler. Det skickade han till en
av sina lärjungar som exempel på god arkitektur. Utan tvivel rådde en
starkt klassicerande anda inom de lärda kretsarna, och den skulle komma
att sätta tydliga spår i den karolingiska konsten.
Som vi nu känner den karolingiska bildkonsten består den så gott som
uteslutande av illustrationer i handskrifter och elfenbensreliefer.
Monumentalkonsten har gått förlorad då den tidens byggnadsverk förstördes.
Men de sparsamma rester, som verkligen bevarats av monumentalkonst,
är dock tillräckliga för att visa oss, att bokillustrationer och annan
småkonst i huvuddrag återspeglar tidens väggmålningar och mosaiker.
Genom litterära uppgifter vet vi, att sådana förekom i stort antal, både
med religiösa och världsliga motiv. Bevarade är mosaiker i kyrkan
Saint Germigny-des-Prés, besläktade med Ravennamosaikerna, några
teckningar i putsen till nu förlorade mosaiker i palatskapellet i Aachen,
tre fresker i kryptan till klosterkyrkan Saint-Germain d’Auxerre, några
rester av målningar i Lorsch samt troligen även de ej säkert daterbara
fragmenten av fresker i Münster i Graubünden och St Benedict i Mals.
Freskerna i Auxerre kan dateras till mitten av 8oo-talet och de
framställer St. Etiennes martyrium. En detalj av hans stening ställer oss
inför en monumentalkonst av hög kvalitet. Det är en mycket förenklad
konst. Färgen utgöres så gott som uteslutande av rödockra och fresken
ger snarast intryck av att vara en rödkritteckning. En svagt gul färg,
som endast använts till St. Etiennes bild, ger dock helgonet en säregen
glans som visar att han är en helig man (sid. 270).
Att denna enkla, klara teckning återgår på senklassiska förebilder är
tydligt. Vi möter här ett medvetet återupptagande av den antika
bildvärlden, ett led i skapandet av ett upplyst västeuropeiskt rike med en
imperialistisk humanism. Men skillnaden mellan förebilden och den
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
