Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Att acceptera verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
alla dess döda ting och levande väsen som en odelbar enhet, som en
mångfald, vars alla delar konstnären kan skildra med samma
uttrycksmedel, därför att han ser dem genomströmmade av samma andliga
substans. Det är ju här liksom i Italien religiösa ämnen som behandlas,
men i stället för att översätta dem till en skildring av mänskligt handlande
ger konstnären en tolkning av verkligheten i alla dess uppenbarelseformer,
en verklighet som uteslutande existerar men gör det på ett mycket
påtagligt och övertygande sätt.
Bortsett från denna grundläggande skillnad återfinnes många av det
begynnande 1400-talets allmänna problemställningar i denna konst.
Masaccios plastiska draperigestalter har sina fränder hos
Flémalle-mäs-taren liksom i ännu mera isolerad påtaglighet hos schweizaren Konrad
Witz (f 1447). Det är lärorikt att jämföra en figurteckning som Jan van
Eycks Brabanterhertig Johan IV med en italiensk gestalt. Viljan till
intensiv kroppslighet finns där men den kommer till uttryck mera i
klädedräkten än i själva figuren. Draperierna tycks föra ett självständigt
liv och har inte mycket samband med lemmar och kroppsställning.
Donatello gav miljön genom dess återspeglingar i personligheten; van
Eyck ger människan insmält i den materiella miljön.
Den förklarade materien är också ämnet för Genteraltaret, Jan
(f 1441) och Hubert (f 1426) van Eycks stora och berömda
gemensamhets-arbete. Nådens under, världens förlösning genom tron, kunde inte heller
få mera tillgivna tolkare än dessa upptäckare av verkligheten i alla dess
former. Den stora mittavlan, där rättvisa domare, Kristi stridsmän,
heliga eremiter och pilgrimer strömmar till lammets altare, visar inte
bara representanter för kristenheten förenade kring den religiösa
sanningen utan samlar hela den sinnligt gripbara naturen i den kristna
kärlekens tecken. Glädjen att kunna fatta och återge den synbara
verkligheten med några allmängiltiga konstnärliga uttrycksmedel
koncentreras särskilt kring ljusproblemet. Det är ljuset som glansdager över tingen,
ljuset som bakgrund för horisontens silhuetter och ljuset som väl beräknade
tonvikter i den svåröverskådliga människomassan som håller samman
denna jättekomposition och förlänar den en mystisk enhetlighet. Den
tankemässiga förklaringen till allt detta ges med de himmelska scenerna
i det övre partiet — Gud fader med Maria och Johannes bland
himmelens körer — och den historiska bakgrunden antydes med gamla och nya
testamentets portalgestalter: Adam och Eva på altarflyglarnas insidor
och Maria med den bebådande ängeln utanpå flyglarna. Altarets stiftare
Jodocus Vijdt och hans hustru Isabella Borluut — porträtterade som
fromma men realistiska människor — förankrar denna berättelse om
världsalltet och det gudomliga ännu fastare i den moderna verkligheten.
Van Eycks var väl inte oljeteknikens uppfinnare men de behövde bättre
än sina samtida för sina syften de genomskinliga lasurfärgerna, som på
Tunga, skuggbildande draperier
och en vältaligt perspektivisk
arkitektur är de förhärskande
dragen i schweizaren Konrad Witz’
konst. Denna figur är en
tillbedjande konung från ett altare
i Geneve, utfört år 1444.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
