Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den uttrycksfulla bildbyggnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
På högra flygeln till en triptyk i
Berlinmuseet har van der Weyden
framställt Johannes döparens
halshuggning som en virtuos
djupstudie med konstfullt uppställda
figurer i förgrundsplanet mot ett
svindlande perspektiviskt rum.
kraftens och den kraftgenomträngda rörelsens målare. Man tänker då
närmast på en av hans bekanta Eremitani-fresker i Padua, aposteln Jakobs
väg till avrättningsplatsen, som avbildas i inledningskapitlet sid. 12. Över
betraktaren reser sig grupper av väldiga gestalter i bildens
förgrunds-plan — överväldigande just genom att blickpunkten valts så lågt — och
det raffinerade perspektiviska linjespelet i triumf bågsarkitekturen bakom
dem förefaller inte längre enbart tjäna syftet att skapa påtaglig
verklighet. Det skapar en våldsamt kraftfull rörelse in mot bildens djup och
ger hela framställningen en djupriktningens spänning. Här används de
teoretiska kunskaperna inte i naturalismens utan i uttryckets tjänst, man
framkallar hissnandets sensationer hos betraktaren. Så blev också
Mantegna den konstarts föregångare, som skulle bli själva ledtråden i den
barocka monumentalkonstens utveckling, illusionsmåleriet. I Mantuas
Castello del Corte, där han smyckade Camera degli Sposi med
takmålningar, bröt han med penseln igenom taket och lät betraktaren tro, att
han skådade ut i fria rymden. Förkortningen, denna prövosten för
barockens målare, behärskade redan han med virtuositet. Skillnaden
mellan hans beundrade mästerstycke, Pietån i Milanos Breramuseum,
och 1600-talets illusionsstycken ligger nästan enbart i en faktor. För
1400-talets måleri tycks endast existera två bilddimensioncr: bildytans,
som Piero älskade, och det lodräta bilddjupets, som var Mantegnas. Det
diagonala bilddjupet blir manierismens och barockens landvinning. På
takmåleriets väg går Mantegnas samtida, Melozzo da Forli (1438—1494),
ännu längre. I Capella del Tesoro i domen i Loreto står kupolens målade
figurer inte som hos Mantegna på en balustrad, de svävar fritt i luften.
Man är här redan på väg mot ett förnekande av verkligheten, ett
framställande av irrationella skeenden på grundval av naturalismens egna
uttrycksmedel.
I Nederländerna hade bröderna van Eycks konst betytt ett så avgörande
genombrott, att 1400-talsutvecklingen gick i deras spår under nästan
hela århundradet. Vi nämner först här deras yngre samtida Roger van
der Weyden (f 1461), därför att han med sin stora receptivitet och lätthet
att förvalta det van Eyckska arvet har ungefär samma ställning till de
äldre mästarna som de yngre italienarna till sekelskiftets problematiker.
Det finns i Rogers altarmålningar ofta något av teatraliskt poserande,
av glänsande uppvisning med de nyfunna rönen, som ställer honom
på samma nivå som en Man tegna. Johannes Döparens halshuggning
visas som en djärv perspektivstudie med skarprättaren som
repoussoir-figur — så kallade barocken avståndsbildande figurer i bildytan —
vilken vänder ryggen åt betraktaren och blickar runt hörnet av den
gotiska arkitekturramen mot gestalter, som åskådaren knappast kan se.
Fonden förlorar sig i ett konstfullt perspektiviskt djup och står i stark
3S7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
