Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Det moraliserande genre-stycket
skapas av Quentin Massys. Dessa
karikerade åldringar kallas »de
girige» eller »de skenhelige»,
Pa-lazzo Doria, Rom.
Minst väntar man sig kanske en sådan utveckling i den sunda och
livsnära van Eyck-traditionens hemland. Men grundvalarna hade här
redan börjat rubbas av Hugo van der Goes’ subjektiva
kompositions-idéer, och mot århundradets slut skapade en religiös väckelse
förutsättningar för en ny konstnärsattityd, som innefattade en längtan till
det asketiska, bort från den materialistiska form av tillvaro, som var
det normala i det burgna handelsriket. Men utvecklingen gick därvid
inte mot ett världsförklarande form- och innehållsmåleri som hos Dürer
och Grünewald utan mynnade ut i en verklighetsskildring, som har en
moraliserande och mästrande biklang. Människan, som lever som hon
inte borde leva, är, kan man kanske säga, temat för Quentin Massys’
(1466—1530) och Hieronymus Boschs (ca. 1450—1516) genremässiga
figurskildringar, och konstnärerna markerar sitt ogillande med att
de låter henne leva i en sengotiskt prunkande och snirklad miljö (Massys’
och hans elev Roymerswaeles Växlarpar) och låter henne röra sig i
gotiskt affekterad hållning (Boschs Förlorade son). Den gotiska linjen,
S-svängen, avslöjas som onatur och användes i karikerande syfte. Detta
är den negativa sidan av reformationsandan, den samhälls- och kyrko-
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
