Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
som förnekar att van Eyck funnits till. När han målar landskap, är det
mycket litet himmel i dem, slätten reser sig upp och presenterar en
dekorativ bildyta med endast ett minimum av djupantydande
perspektivlinjer. Han är inte ljusmålare eller formmodellerare utan
kolorerar sina bilder — i en underbar blond och frisk färgskala — och han
breder ut sina människofigurer i ytan, fångar dem från en sådan
synvinkel, att det blir den sökta, spända, överdrivet karakteristiska
konturen, som behärskar dem. Konungarnas tillbedjan blir i hans version
ett dubbelbottnat skeende, vittnande på en gång om hans kärlek till
det groteska och färgstarka och om hans djupa pessimism: förgrämda,
enfaldiga, elaka människor, som är ytterst ovana att uppträda i ett
ceremoniellt sammanhang av detta slag och synes göra det med största
motvilja. Mera positiv och livsbejakande blir han som skildrare av
kermess och bondbröllop, där människorna har rätt att göra sig löjliga,
där druckna käringar låter sig kurtiseras av spattiga gubbar och
ringdansen går i groteska sprattlingar. Ett annat slag av ringdans har han
givit i den gripande bilden av de blinda som leder varandra. Också
här är allt yta och detaljrik berättelse, det löjliga stapplandet och den
fåniga häpnaden har återgivits med ett barns obarmhärtiga saklighet.
Men det är en saklighet som överdriver, som vrider lemmarna ur led
och låter den gotiska rörelsekonturen tala. Den har ingen
hemortsrätt i detta friska morgonlandskap och finns där för att tydliggöra, att
bilden är en moraliserande berättelse: blind kan inte leda blind, den
mänskliga dumhetens tragik är oändlig.
Året före sin död målade Pieter
Breughel berättelsen om de blinda,
vars hjälplöst sprattlande
gestalter tolkar konstnärens
pessimistiska syn på människorna.
Museo Nazionale, Neapel.
Ordspråksbilderna befolkar
Breughel liksom Bosch med en
egendomlig fauna och fyller dem med
bisarra mekaniska konstruktioner.
Teckning 1557, Albertina, Wien.
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
