Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
De moraliserande
typskildringarna, som tiden begärde,
levererade även Cranach. Här
fram-ställes den lystne gubben, som gör
närmanden till en ung flicka.
Cranachs sirliga Venusgestalter
verkar mera avklädda än
naturligt nakna. Det pikanta i
nakenskildringen understrykes genom att
gudinnan behållit den moderna
huvudbonaden.
Bland de specialgrenar, som det manieristiska måleriet mynnade
ut i — ty nu börjar man specialisera sig, en konstnär inskränker sig
till ett ämnesområde, som han särskilt väl behärskar — framträder
särskilt landskapet. Från och med Joachim de Patinier (1480—1524)
idealiseras det och stöpes i en fast form, som har föga gemensamt med
Donau-skolans rörelsefyllda natur. Lucas van Valchenborchs
ideallandskap arrangerar träd, borgarkitektur och bergmassor efter effektfulla
jämviktsprinciper och stämmer hela tavlan i det stereotypa färgschema,
som hela tiden odlar: brunt för förgrund, grönt för mellangrund och
blått för bakgrund. Men han kan inte neka sig ett med förstoringsglas
utarbetat detaljmåleri i stubbar, stenar och människofigurer —
återigen har formen tvingats på det spontant sedda.
Av egendomlig verkan är den gotiska rörelsefiguren, när den
uppträder i sammanhang, som vill föreställa antik. Vi finner den sådan
vid några av de nordeuropeiska furstehoven, där den klassiska
bildningen än så länge väsentligen var en modesak. Vid kurfursten Fredrik
den vises hov i Sachsen — Luthers beskyddare — verkade Lucas Cranach
d. ä. (1472—1553), som flitigt har porträtterat reformatorn och hans
hustru. Han ägde dock föga ambitioner att i djupare mening ställa
sin konst i den nya rörelsens tjänst utan tillbringar sitt liv som
re-presentationsporträttör och som leverantör av de pikanta
nakenskildringar, som humanismen gav tidens furstliga vivörer en
förevändning att samla: källnymfer, Lucretior, Dianor, kärleksgudinnor och
Paris-domar. En framställning av Apollo och Diana har i hans version
föga gemensamt med sina italienska fränder; gudomligheternas
ställningar är gotiskt bundna, de verkar mera avklädda än naturligt nakna
och rör sig försiktigt i grus och växtlighet, som de inte är vana att komma
i beröring med på detta sätt. En spontanare livskänsla talar ur de
schweiziska landsknektskonstnärernas grafik, som i den nedärvda linjestilen
sysselsätter sig med allt, som den besoldade yrkeskrigaren ansåg vara
den manliga styrkans rättfångna lön: strider, biläger och dryckeslag,
stundom under antik mytologisk beteckning, stundom som tidsbild.
Konservativ gotik hade präglat hela Frankrikes 1400-tal och den
dröjer också kvar under 1500-talet — i byggnadskonsten, där
katedralernas tradition inte dör ut, i skulpturen, där den förnämsta uppgiften
förblir den nedärvda baldakingraven, och i måleriet, där mästaren
från Moulins ger finstämda helgontolkningar av starkt retarderande
karaktär. Också här finns en hovrenässans, som vi kan exemplifiera
med bilden av de badande damerna, tillhörig Fontainebleauskolan
— Fontainebleau var som kungaresidens och som ständigt utvidgat
byggnadsföretag ett betydelsefullt konstcentrum. Det är inte heller
här — trots den i jämförelse med Cranach större förfiningen och
gracen — fråga om att i djupare mening ansluta sig till Italiens
29
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
