Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
religiösa ämnen som Michelangelos älsklingselev Daniele da Volterra
I5°9“I577- Hans Korsnedtagning (Ss. Trinitå dei Monti, Rom) träder
alldeles inpå betraktaren. Människorna sträcker ut sina armar ur
bilden, konstnären har skärmat av det landskap, där dramat utspelas, så att
vissa gestalter endast delvis träder in i det parti, som han har velat
avbilda. Upplevelsen blir därigenom starkare, får mera det plötsligt
uppenbarades prägel och betraktarens fantasi föres utanför
bildverklighetens gränser. Upplevelsen stegras också på ett annat sätt. Från
Masaccio till Rafael hade man strävat efter att ge enhetliga, logiskt
avrundade skeenden, i vilka handlingen kontinuerligt fördes vidare från
person till person mot en stegrad höjdpunkt. Här kan betraktaren efter
varandra uppleva åtminstone tre i sig själv avslutade
handlingsen-heter, korsnedtagningen, kvinnornas klagan och Johannes personliga
reaktion — de har sinsemellan intet sammanhang. Det religiösa dramat,
givet i ny eggande redigering, i vilken handlingsfragmenten ryckts loss
från varandra och talar inte genom sin följdriktighet och åskådlighet
utan genom det isolerade kraftmotivets symbolik, är tidens mål.
Lionardos generation skulle inte kunnat fatta innebörden i denna konst
— för Tintorettos var det klassiska måleriets svala logik en profanering,
en synd mot de heliga ämnena.
Det är Jacopo Tintoretto (1518—1594), som är periodens stora
religiösa geni. Med honom återvänder vi till Venedig, där den åldrige
Tizian ännu var verksam och undei’ sina sista är själv böjde av mot ett
manieristiskt uttrycksmåleri. Kanske var Tintoretto från början hans
lärjunge, men vad han lärt av honom och det begynnande seklets andra
stormän, förändrades på ett uppseendeväckande sätt. Outtröttligt
verksam och ständigt stadd i utveckling har han fyllt Venedigs offentliga
byggnader med otaliga monumentalkompositioner, som gör dem till
något av Tintoretto-muséer. Här i norr kommer till de starka
rörelsemotiven färgen och ljuset, nu helt frigjorda från naturalistiska syften
och bärare av subjektivt själsligt uttryck. Manieristiskt problemfylld
är skildringen av Markusundret, där huvudmotivet — helgonet som
svävar ner för att rädda den orättvist dömde slaven — sekunderas av
andra handlingsgrupper till höger och vänster. Vi förlorar känslan
för att denna deus ex machina är något enastående. Mannen som
visar fram hammaren till höger och gruppen, som klänger vid muren
till vänster, är lika kraftfyllda: jordisk mänsklig dynamik och himmelsk
är ett, samma kraft driver båda världar. Ännu oupplösligare förenas
jord och himmel i det ovädersdunkel, som fyller Kristi himmelfärd i
Scuola di San Rocco. Molnens och änglavingarnas stora linjesvep och
mörka massor återklingar i förgrundsaposteln. Han är lika stor som
Kristusgestalten, ty han är inte avståndsbildande i vanlig mening.
Rymden har förlorat sin innebörd, stora och små gestalter står bredvid
45’2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
