Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
El Grecos Getsemane-scen låter
draperimassor, klippor och
molnbildningar bli till gotiskt
utdragna formationer. Människornas
huvuden och lemmar förmår inte
föra något självständigt liv i
denna förandligade bildvärld.
National Gallery, London.
berömda Toledo-landskap — ty som 1500-talsmålare gestaltar han
även landskap — har ingenting kvar av jordisk form, sid. 29. Som en
hägring av okroppsligt silverljus höjer sig staden i den mörka rymden,
en hemort för själar, inte för levande människor.
Gotiserande blir människogestaltningen stundom även i Italien,
men inte i samma mening. Parmeggianino (1503—1540) för i Parma
den charmfulla Correggiotraditionen vidare, och utformar sina slanka
madonnor som ett raffinerat linjespel, i vilket elegans och drömsk
mildhet ingår en lycklig förening. Men det är i de dekorativa konsterna,
som den överdrivet gracila människogestalten får sin verkliga hemvist.
Den självmedvetne Benvenuto Cellini (1500—1571), välkänd genom
sin skrytsamma självbiografi, blev trots sina försök att skapa stor skulptur
med Perseusstatyn (Florens) aldrig mera än en begåvad dekoratör.
Bäst trivs hans slanka Dianor i Fontainebleaus arkitektoniska miljö,
dit han liksom så många andra italienska begåvningar lockades under
den franska renässansbyggnadskonstens storhetstid. Och svaret på
denna appell till de gotiska känslorna lät inte heller vänta på sig. Den
verkliga manieristiska skulpturen skapades inte av italienare utan av
nordeuropéer. Fransmannen Gian de Bologna (1524—1608) formade
den spiralvridna rörelsefiguren, som i motsats till högrenässansens
enkelt orienterade statyer visar en lika fängslande och komplicerad
linjeföring, från vilket håll den än betraktas. Adrian de Vries’ (1560—
1627) bronser, som vi i dag kan beundra i Drottningholms slottspark,
hör till det glansfullaste, som denna formellt virtuosa men till betydelsen
rent dekorativa skulpturtradition frambragt.
Den sökta posen i Gian de
Bolognas Apollo är betingad av
konstnärens önskan att finna en
från alla sidor lika fängslande
linjekomposition, vars ledande tema
skall vara spiralrörelsen: figura
serpentinata. Museo Nazionale,
Florens.
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
