Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
med konstens alla medel», så har detta yttrande obetingad giltighet
endast för Frankrikes del, ja i allra egentligaste mening endast för den
linje i den samtida franska konsten, vars förnämsta företrädare han själv
var, men kan endast med mer eller mindre stora reservationer tillämpas
på samtida konst från andra länder. Mera obestämt uttryckt och därför
också mera allmänt tillämplig är en annan karakteristik, gjord av den
tyske författaren Novalis (Friedrich von Hardenberg, död 1801), närmast
med tanke på litteraturen, men med giltighet även för den bildande
konsten: »Jag romantiserar genom att ge det vanliga en ädel mening,
det vardagliga ett sken av mystik, det välkända den betydelse, som
tillägges det okända, det tidsbundna en gloria av evighet.»
Lättast kanske man kan ge en föreställning om vad romantiken är
genom att ställa den i motsats till dess föregångare i raden av
konsthistoriska epoker, klassicismen. I ena fallet förnuft och spiritualitet, i
andra fallet känsla och temperament, i ena fallet allmängiltig skönhet,
i andra fallet individuell egenart, här balans och måttfull begränsning,
där rörelse och oändlighetsperspektiv, här skulptural nakenhet, där
glädjen åt en pittoresk utstyrsel, å ena sidan »höga» ämnen ur klassisk
diktning och gudasaga, å andra sidan samtidshistorik, nationellt
forn-minnessvärmeri och exotism, å ena sidan objektivitet, å andra sidan
sensation. Rör man sig på fransk konsthistorisk mark kan man tillägga:
här lineär pregnans i formen, reliefartad klarhet i kompositionen och
asketisk knapphet i koloriten, där måleriskt fri penselföring, rytmisk
massverkan och djup, rikedom och must i koloriten. Denna de
konstnärliga uttrycksmedlens förvandling under trycket av det nya innehållet,
som för oss synes så logisk, utspelades emellertid inte i något annat land
på samma fullständiga och självklara sätt som i Frankrike. Ännu en
allmän karakteristik av romantiken som riktning må citeras:
»Romantikern tror på människan, icke som instrument för tanken, men på
människan hel och hållen; hans typiska ord är temperament, natur,
individualitet, passion, icke vett och förnuft. Han tror på geniet, som
för honom uppenbarar sin kallelse, ensamhet och olycka. Han
återupprättar katolicismens minnesmärken, men för att där resa altaren åt
den okände guden. Han tror på folket, inte som klass men som element.
Han tror på naturen, inte som ett sceneri för den mänskliga tanken,
men som guden Pans värld. Han tror på konsten, inte som en utsökt
förströelse men som ett nytt universum» (Fogillon: La peinture au
XlXe siècle). De skiftande uttrycken för denna allmänna grundsyn
skall i den följande framställningen närmare belysas.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
