Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
av en ny tid fram, Géricault och Delacroix, och gick till storms mot
allt det härskande, som visserligen en gång börjat som revolutionärt,
men som sedan länge stelnat i den konservativaste akademism. Från
1816 lever den gamle aktive revolutionären, senare konstdiktatorn
David landsflyktig i Bruxelles. Den politiska restaurationen betraktades
som en befrielse från ett förtryck. Ett band på individens och samhällets
frihet hade lossats och andarna kunde vakna.
Detta är den allmänna kulturella förutsättningen för den händelse,
som betraktas som själva starten för den egentliga franska romantiken,
sensationen på 1819 års salong, utställandet av Géricaults stora målning
»Medusas flotte». I den står den nya stilen plötsligt för åskådarens ögon
som en färdig företeelse. Den är ny som ämne, som komposition, som
effekt i både helhet och detalj. Dess ämne, den kanske djupare sett
minst betydelsefulla i raden av nya egenskaper, men samtidigt den som
för samtiden var mest iögonenfallande och troligen mest chockerande,
var en tragisk händelse ur dagskrönikan, några skeppsbrutna, som
enligt vad de få överlevande kunde berätta, lidit ohyggliga kval på en
primitiv flotte. Skildringar ur samtidslivet var visserligen ganska vanliga
vid denna tid, men hade alla en mycket avvikande karaktär. Gros
hade målat samtidsbilder men det var hjälteepos, föreviganden av
ärofulla bragder, som förväntades skola gå till historien, och vilkas ändamål
var att förhärliga suveränen, som i sig förkroppsligade staten. Man
hade också sett mycket av situationsbilder från de stora krigen, men
alltid framställda på ett sätt som förutsatte den militära heroismen och
storheten som den naturliga bakgrunden. Det fanns också, fast i
begränsad utsträckning, ett intimare måleri i vanligen anspråkslöst format,
som i Chardins och Greuzes fotspår återgav vardagliga scener ur livet
med prydliga interiörer och välkammade barn. I ena fallet ville
konstnärerna med sitt motiv komma stoltheten att svälla, i andra fallet ville
han ge honom en behaglig eller kanske en smula rörande inblick i en
stilla och anspråkslös värld. Géricaults ärende är ett annat. Han har
själv upprörts över en olycka, som träffat några anonyma, förmodligen
helt alldagliga människor, och han vill att vi skall uppröras med honom.
Han anser det öde, som drabbat dessa ur världslig synpunkt helt
obetydliga människor, värt att ägna samma uppmärksamhet som om det
vore en händelse av historisk betydelse, han återger det på en duk av
samma storlek och pretention som klassicismen använt för sina antika
hjältesagor eller Gros för de stora seger målningarna och han vill att
vi inte bara skall känna en fläkt av heroisk tragik som inför ett av de
napoleonska slagfälten utan att vi skall engageras med hull och hår, ta
parti för dessa olyckliga och sätta oss i deras ställe. Den enskilda,
alldagliga individens människovärde, som den stora revolutionen hävdat
men som sedan kommit bort i det napoleonska krigslarmet, aktuali-
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
