Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
P. J. David d’Ångers, Jöns Jacob
Bergelius, 1835. Karolinska
Institutet, Stockholm.
Liksom Rude knyter an till den föregående klassicistiska epoken så
är Barye en föreningslänk med den följande.
Någon betydande skulptör, som är helt och uteslutande romantiker,
finner vi inte. Victor Hugo hyllade i flera dikter sin vän Pierre Jean
David d’Angers (1788—1856) som den som förkroppsligade sin tids
tankevärld i sten och brons, men eftervärlden ser i honom endast en
konstnär av medelmåttig betydelse, skaparen av Panthéons
fronton-relief och ett stort antal statyer. Under romantikepoken började
överhuvud 18oo-talsmodet att resa minnesmärken i form av statyer över
berömda män och kvinnor att ordentligt slå igenom. Den restaurerade
kungamaktens representanter var ivriga att ersätta de kungastatyer,
som i gamla tider skapats av samtida konstnärer men som störtats av
revolutionärerna, och sedan man väl fått smak för detta sätt att postumt
hylla en härskare eller bemärkt man blev statyresandet ett naturligt
uttryck för 18oo-talspatriotismen av både rojalistisk och republikansk
färg. Frankrikes städer tävlade om att på sina torg resa statyer över
Jeanne d’Arc, någon kung eller någon berömd revolutionsgeneral. Varje
skulptör fick på sin lott åtskilliga sådana historiska porträttuppgifter,
vilket för dessa romantiskt-historiskt orienterade konstnärer säkerligen
föreföll tacksamt och naturligt. Rude har skapat två av de bästa, Ludvig
XIII som barn och den lyssnande Jeanne d’Arc. David d’Ångers har
också gjort åtskilliga historiska statyer, men var även en intresserad
porträttör av samtida storheter, och man har påpekat hans för en
romantiker typiska modellurval bl.a. Walter Scott, Byron och Goethe
(Luc-Benoit: La sculpture frangaise). Det starka litterära inslaget i
romantikens bildande konst, som är ett så typiskt karaktärsdrag, har
ofta både till förutsättning och följd ovanligt många personliga
vänskapsband mellan den tidens litteratörer och penselns och mejselns artister.
Det var naturligt att romantikerna, som sökte ett expressivt uttryck
för sin känsla och som hyste en svärmisk beundran för det ålderdomliga,
vid sitt sökande efter historiska kontakter skulle känna sig särskilt dragna
till medeltiden. I synnerhet gotiken med sin typiska grace och sin
tran-scendentala livsinställning, symboliserad i himlasträvande katedraler,
fångade romantikernas fantasi. I måleriet spårar man
medeltidssvär-meriet på många sätt, dock inte så påtagligt i Frankrike som i vissa andra
länder. Hos några franska skulptörer kan man däremot uppenbart
utläsa ett direkt gotiskt inflytande eller ett mera obestämt arkaiserande.
Som exempel kan man anföra Grégoire Girauds gravvård över hustrun
och barnen, med sina underligt brutna ställningar ett tydligt försök
till uttrycksfullhet på de vägar, som gotikens mästare anvisat.
Samma medeltidssvärmeri förmält med den lika typiskt romantiska
nationalismen ligger till grund för 1800-talets allt livligare intresse för
de medeltida arkitekturminnesmärkena. Alan nöjer sig inte endast
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
