Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
och det står klart för mig att det måste vara så alltsedan paradiset. Det
är alltså det renaste som ännu finns i världen och vari vi alltså kan skönja
Gud och hans avbild.»
Det har ofta sagts, att Caspar David Friedrich (1774—1840) som
landskapsmålare måste betraktas som Runges fortsättare och fullbordare.
De båda var vänner och Friedrich har utan tvivel rönt starkt inflytande
av den något yngre, men betydligt tidigare mogne kamraten. Som
människotyper var de helt olika, Runge aktiv, mångsidigt, även
praktiskt verksam, intellektuellt präglad, med ett inre tvång att aldrig ta
något för givet, alltid brottas med problem, Friedrich stilla, melankolisk,
helt uppslukad av sitt måleri, som för honom var känsla, inte reflektion.
»Konstens enda sanna källa är hjärtat, ett rent, barnsligt sinnes språk.
En skapelse, som inte sprungit fram ur denna grund, kan inte vara
annat än konstfärdighet. Varje ädelt konstverk undfås i en helig och
födes i en lycklig stund, ofta omedvetet för konstnären av hjärtats
innerliga längtan.»
Friedrich studerade först vid Köpenhamns konstakademi och kom
liksom Runge aldrig till Rom. Han levde större delen av sitt liv i Dresden,
förbunden i intim vänskap med norrmannen Johan Christian Dahl och
därigenom med en viss indirekt betydelse för norsk konst. I sitt måleri
bryter han fullständigt med det som hittills varit tradition inom
land-skapskonsten. Borta är den kulissmässiga kompositionen och den
traditionella färgsättningen i de olika förgrunds-, mellan- och fondplanen,
borta strävan efter den rika orkestreringen av kontrasterande
naturformer och historierande staffage, som vid tiden för Friedrichs
framträdande i århundradets början hörde till landskapskons tens obligatoriska
apparatur. Friedrich valde ibland sina motiv med en för samtiden
chockerande enkelhet — en öde strandbrädd, en skog, där trädstammarna
sluter en ensartad ring kring en tom glänta. Friedrich söker aldrig
mångfaldens rikedom utan enkelhetens styrka. Ibland kan han vända sitt
intresse till ett motiv som även kunde ha lockat en samtida målare av
annat kynne, t.ex. en pittoresk ruin, men vad som under en annans
händer kanske blivit en idyll, bringas av Friedrichs pensel att uttrycka
samma sak som de mera personligt valda motiven, nämligen en djup
melankoli och en panteistisk oändlighetslängtan. Liksom de övriga
stora tyska romantikerna var också Friedrich en religiös mystiker som
i konsten likaväl som i den natur, hans konst ville spegla, såg en
uppenbarelse av det andliga och eviga. Att ett av de första verk, varmed han
drog samtidens uppmärksamhet till sig, var en altartavla och att dess
religiösa innehåll icke uttrycktes på traditionellt sätt genom
framställning av en figurscen med motiv från den bibliska ämnessfären utan var
ett natursceneri med ett kors på en ljusomflödad bergstopp, var därför
en för honom naturlig och konsekvent tanke. Då tavlan utställdes 1808
Caspar David Friedrich,
Självporträtt, teckning. Nationalgalerie,
Berlin. Friedrich har ett typiskt
konstnärsutseende från det
romantiskt inriktade skedet, med den
till synes rufsiga luggen och det
korta skägget, det vemodiga draget
över ögonen och den draperade
dräkten.
Caspar David Friedrich, Porträtt
av Runge. Sami, dr Gurlitt,
Hamburg.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
