Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
fåmäldheten — var alltför mycket betingat av hans egna förutsättningar,
alltför individualistiskt »modernt» för att kunna vidareföras.
Någon gång kan man finna Friedrich såväl som nästan alla tyska
romantiker litterär i sitt måleri, men det dramatiska och ännu mer det
teatraliska är honom fjärran. En häftigare puls finner man i de landskap,
som skapades av Carl Blechen (1798—1840), vilka för övrigt vittnar
om den yngre mannens beroendeförhållande till den äldre. Men hos
Blechen är, trots alla förtjänster, det tablåmässiga, det effektsökande
påfallande. Hans målningar är som stilprov mera typiska för tiden än
Friedrichs, men ställer samtidigt de personligt artistiska kvaliteterna i
Friedrichs måleri i bjärt belysning.
Under seklets andra fjärdedel inträffade i den lilla provinsstaden
Düsseldorf en konstblomstring, som gjorde dess akademi till den mest
eftersökta läroanstalten i Tyskland, bl.a. besökt av talrika nordiska
konstnärer. Peter Cornelius och Wilhelm von Schadow omplanterade
där nazarenernas anda och stil, men det var ändå inte historiemåleriet,
som skulle ge düsseldorfmåleriet dess särskilda plats i 1800-talets
konsthistoria. Med Karl Friedrich Lessing (1808—80) och Johann Wilhelm
Schirmer (1807—63) skapades däremot en landskapskonst, senare
vidareförd av de båda bröderna Andreas och Osvald Achenbach, som
bildade skola och som utgjorde en sorts romantisk efterblomstring på
samma gång som den var ett förebud till den kommande realismen.
På äkta romantiskt sätt sökte man sina motiv så, att landskapet genom
sin vildhet eller genom att det skildrades under det att ett oväder drog
upp eller urladdade sig skulle verka skrämmande eller på annat sätt ge
åskådaren affektladdade associationer. Samtidigt lade man sig vinn
om teckning och plastisk utformning. Färgen lade man stor vikt vid i
teorien, både då det gällde sammansättningen och själva föredraget,
men därvid tog man inte naturen utan den gamla konsten, främst
1600-talets holländare, till förebilder. Att dessa holländska målningar
förvanskats genom två seklers smuts- och fernisslager förstod man inte.
Därför framträder den düsseldorfska typiska landskapskonsten i en såsig
färgskala, huvudsakligen av brungröna toner, där ett varmt ljus ger
harmoniska men ändå briljanta ljuseffekter.
Den andra gren av måleriet, som blev typisk för Düsseldorfskolan
och av den influerade konstnärskretsar, inte minst i Norden, var den
typ av genremåleri, för vilken man skapat beteckningen »halvrealism».
Den gav en samtidsskildring, som ville vara realistisk och som i
utförandet ofta var det, men som förråder sin förankring i romantikens
föreställningsvärld genom sin känslosamma eller teatraliska uppfattning
av motiven, som ofta har en litterär anknytning. Flera författare,
utförligast kanske Bernd Lesch (i »Rheinische Malerei in der
Bieder-meierzeit») har påpekat det ömsesidiga inflytande som teaterkonstens
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
