Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Engelsk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
E. Landseer, Alexander och
Diogenes. Tate Gallery, London.
Den här sorlens skämtsamma och
idylliska framställningar med
närmast vitsigt innehåll var under
senare delen av romantikens tid
mycket omtyckta, i synnerhet i
England och Tyskland.
målade och tecknade landskap är givna med ett måleriskt föredrag och en
vaken naturiakttagelse, för vilken han har i lika mån den engelska
land-skapsskolan och sin egen otvivelaktiga begåvning att tacka. Även i sina
figurscener med historiska motiv visar han en stor fallenhet att
komponera och en lätthet att finna för en romantisk samtid flatterande motiv,
såsom »Bedjande brud», »Tizians död på Piazzan i Venedig» m.m.
Ändå är det inte den konstnärliga kvarlåtenskapen från hans korta
levnadsbana som främst säkrat honom en plats i konsthistorien utan
den roll han kom att spela genom sin vänskap med Delacroix och
Géricault som förmedlare mellan den engelska och den franska romantiska
skolan. Genom honom fick de unga franska banbrytarna kontakt med
den friare måleriska tekniken och den i förhållande till den
fransk-akademiska stilen större kolorismen i engelskt måleri och vad detta betydde
har redan skildrats i samband med den franska romantikens historia.
Också England hade sitt genremåleri, till utförandet realistiskt och
till innehållet sentimentalt-romantiskt och litterärt eller anekdotiskt.
Sir Edward Landseers »Alexander och Diogenes», som föreställer två
hundar, varav den ena är i besittning av en tunna, är betecknande både
som motivval och som avsikt, nämligen den — konstnärligt
ovidkommande — att locka fram ett roat leende. Även om de bästa av dessa
målare, David Wilkie, William Etty och andra, kan man säga att de
med många av sina tyska och franska kolleger i genremålandet dela
ödet att vara likgiltiga för eftervärlden, eftersom de sökte sina resultat
mera efter innehållsmässiga än artistiska utgångspunkter.
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
