Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
märker till och med att konsten i de borgerliga länderna, då den skall
skildra scener ur Bibelns berättelser placerar de heliga personerna i
miljöer, som borde vara varje betraktare välbekant. Från
fjortonhundratalets Holland och femtonhundratalets Tyskland känner vi en mängd
bilder med Jesu födelse, där landskapet har påtaglig mellaneuropeisk
karaktär, eller med Marie bebådelse, där interiören med alla noggrant
utförda föremål är detalj för detalj en avbild av ett samtida borgerligt
rum. Det ingav betraktaren en känsla av förtroende, och det förmådde
göra de heliga berättelsernas händelseförlopp påtagligare och troligare.
I Frankrike hade borgerskapet under 1600- och 1700-talet trots sin
allt starkare ekonomiska ställning varit en samhällsklass i skymundan,
politiskt så gott som omyndig. Hovet och aristokratien var politiskt och
kulturellt dominerande. Konsten lydde order från de maktägande,
förhärligande dem i allegoriska kompositioner, pompöst uppblåsta under
1600-talet, graciöst lekfulla under 1700-talet. Men den borgerliga
realismen gick som en underström genom århundradena, dök upp i ljuset
någon gång, men hade svårt att i samtiden göra sig gällande gentemot
hovkonsten.
Man hade kunnat vänta att tredje ståndets revolution 1789 skulle
åstadkomma en strömkantring i det avseendet och föra fram den
borgerliga konsten till dominerande ställning. Rokokons fladdrande
herdeidyller försvann visserligen, men den borgerliga realismen avlöste dem
inte. Revolutionen följdes inte så snart av den återhämtningens tid,
som borgarna hade hoppats på och som hade kunnat ge dem den ostörda
livsform, ur vilken en saklig realistisk konst kunde växa fram. Kampen
mot de till en början hopplöst överlägsna yttre fienderna krävde en
koncentration av alla de strängaste medborgardygderna, en upphöjd
beredskapsanda. Militären, inte köpmännen och bankirerna, blev den
härskande klassen, och den såg som sitt ideal den gamla romerska
republiken före Cesar. Klassicismen var den mest omhuldade konststilen.
David blev det nya Frankrikes förste målare. Napoleon, innerst inne
fullblodsromantiker, tilltalades som diktator av klassicismen som
officiell stil, även om det nu var cesarernas imperialistiska stil som fängslade
honom mest. Den abstrakta stiliseringen tycktes honom inte ge rum
för understucket kätteri.
Bourgeoisien var besviken. Napoleons fall väckte nya förhoppningar.
Men restaurationen grusade dem. L’ancien régime levde upp igen i
ett femtonårigt skenliv. Aristokratien blev ännu en gång för en kort tid
det ledande politiska skiktet, även om den småningom tvingades ge
tredje ståndet alla de medborgerliga rättigheterna. Men landets
kulturella världshegemoni var bruten. Under 1700-talet hade fransk kultur
oinskränkt härskat över nästan hela Europa. Fransmännen hade varit
de givande i obegränsat mått, men de hade ansett sig för goda att hämta
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>