Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Förebud i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Romantikens största betydelse för den kommande konsten var att
den lyckades bryta ner klassicismens diktatur, dess regeltvång. Och redan
de första stora romantiska målningarna bar i sig fröet till naturalismen.
Då Géricault målade sin väldiga Medusaflotte (sid. 25) sökte han ju
framhäva det skrämmande genom en nästan pinsam naturtrohet i
detaljerna. Han väjde inte för några svårigheter. Ämnet var hämtat
ur en liten tidningsnotis, som återgav den hemska historien om
fregatten Medusas undergång och besättningens fruktansvärda upplevelser
på flotten, innan de överlevande blev räddade. Géricault intervjuade
dessa, han lät skeppstimmermannen bygga en exakt kopia av flotten i
Le Havre, iakttog dess rörelser på vattnet och gjorde ett otal studier
av den. Han studerade på sjukhus och lasarett sjuka och döende, och
han drog sig inte ens för att köpa lik på bårhusen för att hemma i ateljén
i lugn och ro kunna teckna av de döda kropparna i olika ställningar.
Det fanns i detta intresse för morbida detaljer och i detta sakliga rotande
i död och förruttnelse en romantisk överexponering av verklighetsbilden
som karakteriserade många av tidens konstnärer och skalder, men som
förefaller oss kuslig och stötande.
Romantikens realism undviker all vardaglig verklighet. Klassicismen
hade flytt all realism överhuvudtaget. Men på ett område inom måleriet
hade dock den omedelbara realismen, det nyktra verklighetsåtergivandet
redan trängt in. I de borgerliga porträtten var all klassisk heroism
bannlyst, i dem finner man en saklighet och en omutlig psykologisk ärlighet,
som i de stora klassicistiska »maskinerna» från samma tid förtvinat och
kvävts. Den rena distinkta linjen blir i dessa porträtt snarast en hjälp
i det sakliga återgivandet. På så sätt har också klassicismen genom David
och Ingres brutit väg för den nya »sanningen» i måleriet.
Det är den fortsatta verklighetsskildringen i 1800-talets bildkonst
som här skall belysas. En svårighet härvid är terminologien,
eftersom karakteriseringstermerna kan användas dels mera allmänt, dels
som tidsbundna stilbeteckningar. Här användes beteckningen realism
om bildkonsten fram till Courbet, den starkare beteckningen
naturalismen om bildkonsten från och med Courbet — ehuru Courbet
själv kallade sig realist — och specialbeteckningen impressionism
om den på ljusskildringen inriktade falangen från och med 70-talet.
Inledande översikter ägnas de realistiska tendenserna i olika länder,
ehuru framställningen härigenom på sina ställen kommer att gripa
tillbaka i redan behandlade epoker.
Förebud i England
Att realismen vid 1800-talets början hade sin fasta borg i England
är ganska naturligt. Där hade den omkastning som blixtsnabbt och
blodigt förändrade de sociala förhållandena under revolutionstiden i det
J. L. David, Gubbporträtt,
Ant-werpens museum. Davids ideal var
antiken, och den klassiska
hållningen var den enda värdiga för
hans stora och skäligen tråkiga
kompositioner. Men i porträtten
av sina samtida där den klassiska
skolningen hjälper honom fram till
en sträng formgivning, men där
han binds av verkligheten, är hatt
som konstnär störst.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
