Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Förebud i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
tiker) sanningen inte finnas i ett exakt naturåtergivande. Den i strängaste
mening sakliga konsten kan inte vara sann. Och en konstnär, som bara
är öga och hand men inte fantasi, är inte konstnär.
Delacroix led emellertid hela sitt liv igenom av olycklig passion
för naturens verklighet. För honom representerade naturen i sin
oför-blommerade prakt och skönhet på sätt och vis det otillåtna. I konsten
var den endast tillåten om den retuscherats av fantasien. Han gjorde
i alla fall då och då »imitationer», som han själv kallade dem för att
så betona, att de inte det minsta hade med konst att göra. Men han
spekulerade själv över varför han gjorde dem. Han var omedvetet fängslad
av detta sakliga återgivande av verkligheten, men han efterrationaliserade
sitt förmenta felsteg. Han förklarade för sig själv, att han gjorde dessa
»imitationer» för att få stoff till sina fantasier. »Naturen är konstnärens
lexikon». Man plockar detaljerna ur den men man sätter samman dem
efter fantasiens diktamen. Delacroix studerar naturens lexikon med
hemlig och en smula skamsen entusiasm, detaljerat och minutiöst. Men
det som allra mest fängslar honom, är inte de konkreta tingen. Det är
den odefinierbara atmosfärens verkningar, färgen, ljuset och reflexerna.
I sin dagbok har han trots sin beundran för Géricault kritiserat honom
för hans oförmåga att nå fram till enhet i konstverket. Géricault hade
inte utnyttjat det enda som kunde skapa en harmonisk helhet trots
söndersplittrade detaljer, nämligen atmosfären. Delacroix’ förlösare blev
Constables måleri, som han med sådan entusiasm studerat på
Parissalongen 1824 och som förde honom fram till en ny syn på det
rent måleriska med hjälp av atmosfärens skiftningar (sid. 32 f.). I ljuset
och färgen såg han verklighetens quinta essentia. Han var här
naturligtvis också påverkad av vissa förromantiska teoretiker, vilka i
opposition mot den rådande klassicismen förnekade idealgestaltningen,
enkelheten och lagbundenheten, och som rekommenderade konstnärerna
en omsorgsfull imitation av naturen. Och dessa teoretiker framhöll
ljuset och luftverkan som särskilt verksamma medel för att nå den
eftersträvade naturligheten. Liksom i det verkliga livet skall betraktaren
känna luften mellan sitt öga och tavlans föremål. Han skall av tavlans
karaktär kunna avgöra vilken årstid det är, vilken timme på dagen,
om det blåser och om atmosfären är torr eller fuktig. »Varför skall man
alltid belysa föremålen i 450 vinkel, i stället för att söka ge intryck av
att naturen är framställd i fria luften.» Det är bl.a. genom sin fria
uppfattning av koloritens beroende av atmosfärens och ljusets ständiga
skiftningar, som Delacroix blev impressionismens föregångare. Han sökte
också med sitt djupborrande intellekt komma färglärans hemligheter
på spåren. Jag skall senare återkomma till Delacroix’ färglära i
samband med impressionismen.
Inför naturalismen som stil står Delacroix alltså oförstående. Det
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
