Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Fotografien och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hög grad Lionardo da Vinci. Högrenässansens mål var ju en
idealiserad konstruktion av verkligheten grundad på kunskapen om
centralperspektivet. Men redan omkring 1267 hade munken Roger Bacon
varit inne på Lionardos tankegångar. Efter dem har många
vetenskapsmän under 1500-, 1600- och 1700-talen grubblat över detta problem,
bland dem Kepler. Under 1700-talet användes apparaten, försedd med
ett rörligt objektiv, av konstnärer för att kontrollera perspektivets och
flyktlinjernas exakthet. Vad som återstod att göra, var upptäckten av
ett medel att överföra det fångna ljusets flyktiga uppenbarelse i en
oförgänglig form. Vid slutet av 1700-talet började man ana lösningen på
problemet. Fransmannen Charles och engelsmannen Wedgewood
lyckades fästa på en speciellt behandlad yta silhuetter av föremål. Det
var det första stapplande steget. Målet nåddes omkring 1825, då
fransmannen Nicéphore Niepce (1763—1833) lyckades framställa en
bild med ljus och skugga och valörer. Exponeringstiden var då i
fullt dagsljus om sommaren tio timmar. Metoden var ännu omöjlig
för annat än stilleben. 1829 lierade sig Niepce med L. J. M. Daguerre
(1757—1851) som några år efter Niepces död skulle föra experimenten
till slutgiltig framgång. Det är karakteristiskt att Daguerre
ursprungligen var konstnär, att det alltså var en målare som så starkt kände
oförmågan hos de medel konsten hade till sitt förfogande för att ge en
exakt och objektiv bild av verkligheten, att han måste gå till den
optiska vetenskapen för att få hjälp. Han hade varit dekorationsmålare
på en teater i Paris, men ägnade sig så småningom med allt större
intresse åt optiken. Redan i början av 1820-talet konstruerade han ett
s.k. Diorama d. v. s. ett stort landskapspanorama som fyllde väggen i ett
cylindriskt rum. Det visade motiv från främmande länder och med hjälp
av olika ljuseffekter kunde man ge panoramat naturtrogna belysningar.
Där finner vi åter ett exempel på den borgerliga franska romantikens
verklighetsflykt och samtidigt dess absoluta krav på naturtrohet.
I slutet av 1830-talet hade Daguerre nått sitt mål. Han kunde på en
speciellt preparerad plåt redan efter en exponeringstid av 10 till 30
minuter ge en oförfalskad bild av verkligheten. Den relativt korta
sittningstiden gjorde det nu möjligt att ta även porträtt. Och det är
betecknande för tidens alltmer realistiska inställning att det förut så
vanliga konterfejandet, som utfördes av kringresande porträttmålare, nu
nästan helt försvann.
 |
| Den som vill kan jämföra denna daguerrotypi med Delacroix’ självporträtt (sid. 33). Man förstår att de anspråkslösa borgare som i porträttkonsten såg ett medel för deras eget förevigande, inte längre hade något intresse över för konstarten sedan man på ett mycket billigare och bekvämare sätt kunde få sin bild till evig åminnelse. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
