Tidens konsthistoria : bildkonsten genom århundradena / II. Bildkonsten utanför Norden från omkring 1800 till våra dagar / 123 (1948-1950) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Julirevolutionen 1830 och realismens uppmarsch

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och redan 1833 hade en kritiker sagt, enligt vad Delacroix har
antecknat: »L’art actuel, l’art de l’avenir c’est naturalisme» — »den
nya konsten, framtidens konst, det är naturalismen».

Men den borgerliga julimonarkiens egen konst blev varken realism
eller naturalism. Tiden var liberal. Man sökte i opposition mot tidigare
epokers absolutism ta hänsyn till de olika parterna. Man ville medla
mellan motsatser, överbygga avgrunderna mellan ytterligheter, utjämna
alla ojämnheter. Bland de realistiskt arbetande målarna fanns ännu
ingen starkare personlighet. De dominerande konstnärerna var
fortfarande romantikern Delacroix och klassicisten Ingres. Tidsandan
krävde nu en konst som utan att gå till dessa konstnärers ytterligheter
i alla fall tog upp de tilltalande dragen i deras konst. Delacroix’
lidelsefulla hetta skulle tempereras genom kontakten med Ingres avmätta
kyla. Romantikens färgorgier skulle disciplineras av klassicismens
linjeabstraktioner. En ljum sentimentalitet i skönt kolorerade kompositioner
blev resultatet av denna i konsten omöjliga kompromiss, vilken står som
en symbol för 1830-talsliberalismens ideal: frihet och ordning.
»Juste-milieu» har denna riktning blivit kallad i konsthistorien. Den ende som
genom sin begåvning höjer sig över mängden av likgiltiga
justemilieu-målare var Theodore Chasseriau, som verkligen på ett mera personligt
sätt lyckats förena romantik och klassicism i sina samtidigt behagfulla
och stränga kompositioner med sköna kvinnor i uttrycksfulla statuariska
poser (se sid. 45).

E. Delacroix, detalj ur Friheten på barrikaden. Louvre.

Men naturalismen, fiende både till klassicism och romantik, var på
marsch. Och Delacroix står fadder till den nya stilen då han för ett kort
ögonblick rycks med av tidshändelserna, överger sin politiska
elfenbenstornsposition och målar en apoteos över Julirevolutionen. Han har
framställt Friheten, en allegorisk kvinnofigur, som en gengångare från
den gamla konsten, vid sidan av en ung student i vardaglig, prosaisk
kostym, aldrig förut skådad i en pretentiös historisk komposition. Det
är idealismen och realismen, men bakom stormar arbetarmassorna
fram. Det är de som representerar den socialt medvetna naturalismen,
Courbets naturalism.

I den bilden har Delacroix sökt ge något av den nya tidens romantik,
»det moderna livets heroism», som Baudelaire efterlyste ännu i mitten
av 1840-talet: »Vad beträffar klädedräkten, den möderne hjältens
överrock — fastän de tider är förbi då målarkladdarna klädde sig i
mamamouchis och rökte i canardières — så är ateljéerna och den stora
världen ännu full av folk som skulle vilja poetisera Antony med en grekisk
mantel eller en tudelad klädnad. Och ändå, har inte denna förlöjligade
kostym sin skönhet och charm? Är det inte just den kostym som är
nödvändig för vår lidande epok, som bär ända upp över de svarta och
magra axlarna symbolen för en evig sorg. Märk väl att den svarta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>