Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Realister i fransk press
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»polyautografiska teckningar». Sydtyska konstnärer var de första som gjorde
litografier med full förståelse för dess möjligheter. Strax efter de stora
krigens slut spred sig tekniken över hela Europa. Fransmännen var
emellertid de, som bäst förstod att utnyttja den rent artistiskt. Gros var
den förste fransmannen, som tecknade på sten, Ingres gjorde tidigt
några utmärkta porträtt, Géricault utförde hela serier av hästlitografier.
Delacroix gjorde sina berömda Hamlet- och Faust-illustrationer som
litografier och använde tekniken också i en serie bilder av hästar, tigrar
och lejon. Och t.o.m. Goya hann med att utnyttja den nya uppfinningen.
Under sin bordeauxtid gjorde han 1825 några tjurfäktningsscener i
krita och tusch på sten.
Den nya tekniken hade alltså väckt entusiasm bland konstnärerna.
För första gången kunde deras teckningar återges autentiskt i
massupplaga. De tidigare använda reproduktionsmetoderna hade varit
kopparstick och träsnitt huvudsakligen, och de hade genom sin tekniska
omständlighet förlorat mycket av originalens spontaneitet.
Det var ganska naturligt att pressen snart fick ögonen öppna för
litografiens möjligheter. Tidningsillustrationer hade förut varit relativt
sällsynta. De grafiska teknikerna hade i allmänhet inte varit lämpliga vare
sig ur teknisk eller ekonomisk synpunkt. Litografien revolutionerade
pressen.
Det dröjde inte länge innan de första skämttidningarna började komma
ut. Skaparen av denna speciella art av periodisk underhållningslektyr
var en ekonomiskt begåvad idealist vid namn Charles Philippon, som
strax efter julirevolutionen 1830 startade veckotidningen »Caricature»,
där redan från begynnelsen en karikatyr ingick som bilaga. Två år senare
grundade han en ny tidning »Charivari», som utkom dagligen och som
var mera populärt lagd men mindre påkostad i utstyrseln. Philippon
var en medelmåttig tecknare med briljanta idéer. Hans ambition var
politisk, han var en av liberalismens bästa förkämpar. Han ville se sina
tidningar som vapen i kampen mot julimonarkien och mot den
maktägande bourgeoisien. Med den bittersta skärpa angrep han alla
orättvisor, han slog ner på varje blotta. Hans vaksamma öga undgick
ingenting. Det var alltså inte så mycket som utövande konstnär som han fick
sin betydelse. Det var som temperamentsfull ledare av sina två
skämttidningar, han gjorde sin stora insats. Han hade en enastående förmåga
att tidigt upptäcka stora begåvningar, som han skyndade sig att knyta
till sina tidningar. På så sätt kom han under sin fyrtioåriga tid som
tidningsägare i kontakt med så gott som alla de stora tecknarna och
litograferna, och han hade en intensiv förmåga att elda och inspirera denna
mångskiftande medarbetarstab. Bland dessa Philippons medarbetare
märktes Charlet, Decamps, Grandville, Gavarni, Daumier och Doré.
Philippons tidningar har blivit en fullkomlig guldgruva för senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
