Tidens konsthistoria : bildkonsten genom århundradena / II. Bildkonsten utanför Norden från omkring 1800 till våra dagar / 126 (1948-1950) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Realister i fransk press

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tiders kulturhistoriker. Julimonarkiens och andra kejsardömets samhälle
passerar revy i hela sin rika fasettering.

Då publiken nu fick illustrationer i sina tidningar, krävde de
naturligtvis en lika stor lättillgänglighet av dem som av det övriga innehållet.
Litograferna tvingades att hålla sina bilder i nära kontakt med
verkligheten, och en verklighet som var välbekant för alla läsarna. På så
sätt blev pressen en av de viktigaste faktorerna i den nya realismens
utveckling. Philippon krävde av sina konstnärer politiska karikatyrer och
sociala tendensbilder med satirisk udd. Karikatyren har alltid
blomstringstider i revolutionstider, den har ständigt varit ett av oppositionens
skarpaste vapen. Den kräver för sin fulländning en sträng anslutning
till verkligheten och samtidigt en konsekvent gjord överdrift av vissa
karakteristiska drag, som framkallar löjliga associationer. De sociala
tendensbilderna skulle också de hålla sig till verkligheten, men en fattig,
ful och eländig verklighet, som kunde framkalla medlidande och väcka
opposition.

Den nya tekniken fick sålunda mycket snart skickliga utövare,
utmärkta artister med alltmer förfinade sinnen för litografiens speciella
möjligheter och kvaliteter. Och sin största betydelse fick tekniken
naturligtvis som uttrycksmedel for den nya verklighetsskildringen.
Tidningstecknarna blev litografiens virtuoser. Men över denna mängd av
förträffliga litografer höjer sig två konstnärer: Gavarni och Daumier.

Gavarni (1804—66) hette egentligen Sulpice Guillaume Chevalier.
Namnet Gavarni tog han sig i tjugufemårsåldern. Det är väl ett minne
från fotvandringar i Pyreneerna, där romantikens resenärer gärna
vallfärdas till Cirque de Gavarnies storslaget vackra dal.

»Kommer de att få någon kvällsvard», litografi av Paid Gavarni från hans londontid.

1833 grundade Gavarni sin eleganta och kvicka tidskrift, Journal
des gens du monde, vars utsökt speciella charm inte kunde rädda den
från en sorglig bråddöd efter sex nummer, sedan den kostat sin
förläggare mycket guld. 1834 började han hos Philippon i »Charivari».
Han var inte dräpande och skarp, inte heller socialt ömhudad. Han var
full av ostyrig fantasi, spirituell och kanske ganska ytlig i sina
reportageteckningar från den stora världen. Han var kvickögd och snabb och
graciös. »Då de inte är mycket glada är de mycket sorgsna», har han
sagt om konstnärerna. Då han var mycket glad, iakttog han med
förtjusning det liv han såg omkring sig, njöt han av att betrakta de
unga, vackra, graciösa parisiskorna. Då hade han ingen lust att i
karikatyr och tendensbilder slå ner på sociala missförhållanden. Och han
hade inte heller något behov av att romantisera tillvaron. Ty den var
graciös och spirituell och tycktes honom inte kräva någon försköning.
Så blev hans ambition helt enkelt att återge livet så som han såg det,
förälskat och pikant. Och eftersom han vägrade se annat än det glada
livet på Paris’ boulevarder, blev hans spirituella realism i allt sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>