Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Bondemåleriet i England och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
som möjligt i gamla stilar, helst i renässans eller rokoko. Och de behövde
tavlor i stora guldramar att pryda sina väggar med. Anspråkslösheten i
de små händelselösa situationsbilderna från 1830 passade dem inte.
De ville ha bilder med innehåll som kunde fängsla deras okultiverade
själar. Den förfinade borgerliga smaken fick vika för brackans
påträngande känslosamhet och lika påträngande lustighet.
Centrum för denna nya konst blev Düsseldorf, en liten stad vid Rhen,
som plötsligt fann sig vara centrum i ett väldigt industridistrikt. Dit
drogs uppkomlingarna, de bosatte sig där, tjänade pengar och skaffade
sig smaklösa lyxhem. Behovet av tavlor stegrades. Konstnärerna började
alltmera söka sig till Düsseldorf, som sedan gammalt hade en
konstakademi. Där fanns inte något hov eller något dominerande
aristokratskikt som angav tonen då det gällde konstens inriktning. Det
monumentala väggmåleriet fick inte något livsrum i Düsseldorf. Det var i
stället de stora industriidkarna som blev de flitigaste beställarna. Men
vid sidan av dem hade en ny faktor i konstlivet uppstått. Även de mera
anspråkslösa borgarna hade gripits av konstintresse och för att förmedla
kontakten mellan konstnärerna och allmänheten bildades redan i slutet
på 1820-talet en konstförening med årsutställningar och utlottningar,
något som också vann efterföljd på andra håll. På så sätt har »nationen
i större utsträckning icke mer representerad af några få, tagit hand om
konsten, och ingen kan bestrida att denna inrättning, hvarigenom äfven
de små kapitalisterna blifvit i tillfälle att spela rollen af mecenater,
motsvarar förträffligt lynnet hos vår demokratiska tid och tillskyndat
konsten väsentliga fördelar» (Estlander). Under 1830- och i synnerhet
under 1840- och 1850-talen utbildades nu en alldeles speciell
Düsseldorf-skola, anpassad efter den uppkomlingsborgerliga smaken. Konstköparen
ville ha lustiga eller rörande tavlor, målningar med novellistisk tillspetsad
poäng. Men han ville inte komma hem uttröttad och på sina väggar
se sin egen miljö och sina egna likar återgivna i roande eller rörande
situationer. Han ville fly bort från sin egen vardag till något främmande.
Han var utpräglad storstadsbo. Düsseldorf hade blivit en storstad, men
den hade vuxit så blixtsnabbt att det fortfarande alldeles inpå
stadshusens knutar låg små byar, där ännu allmogen levde sitt ursprungliga
liv i sina brokiga folkdräkter. Om söndagarna tog de rika stadsborna
promenader med sina familjer till byarna och betraktade folket med
falsk känslosamhet och överlägset leende. Det var dessa söndagsintryck
de sedan ville ha förevigade att förljuva vardagens grå tristess. Hur
düsseldorfmålarna såg sin uppgift karakteriseras bäst i den redan förut
citerade finländske konsthistorikern Carl Gustaf Estlanders beskrivning
från 1867: »Att rätt behandla allmogelifvet har visat sig som en svår
sak för den moderna konsten, och orsaken ligger tvifvelsutan i ett slags
välment humanitet som vill visa, att det ärliga bondfolket kan nog vara
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>