Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - »En simpel naturalism»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
tendens är försvunnen. Han har här samlat en stor skara människor,
alla utförda som porträtt av borgare i Ornans. I naturlig storlek har han
återgett dem, utan någon idealiserad försköning, vilket framkallade en
hätsk kritik, då tavlan 1855 utställdes i Paris. Man förebrådde Courbet
att han karikerat. Säkert var han inte heller oberörd av Daumiers
människoskildringar. Men hans avsikt hade endast varit att återge en
situation i småstadens liv så exakt som möjligt utan sentimentalitet eller
tragiskt patos. Han kanske ville tävla med de holländska grupporträtten
från 1600-talet, ge en levande motsvarighet till dessa. Figurerna skulle
ha splittrat den väldiga bilden om inte landskapet, de låga åsarna under
den mulna himlen skapat den sammanfattande stilla stämningen.
Den dominerande svarta färgen samlar också de olika detaljerna till
en tung helhet.
Denna monumentala duk hörde till den kollektion som Courbet,
då han inte fick alla sina insända tavlor accepterade på den officiella
salongen på världsutställningen 1855, ställde ut i en speciellt för
ändamålet byggd barack, över vars dörr hängde en skylt med texten »Le
realism — G. Courbet». Som en värdig pendant till Begravningen
hängde där den egendomliga kompositionen »Målarens ateljé, en
allegori i verkligheten». Det är en målning där Courbet tydligen vill
överträffa det idealistiska måleriet utan att gå ifrån sina egna principer.
Han har placerat sig själv i effektfull pose framför en
landskapsmålning, och kring sin egen gestalt har han grupperat modeller och
beundrande vänner. Det är självhävdelsens mest magnifika manifestation
i konsthistorien. Den är kanske löjlig i sin naiva egocentricitet, men all
känsla av olust inför ämnet försvinner vid anblicken av detta underbara
stycke måleri. Delacroix som principiellt ogillade all realism och som
fann Courbets teorier outhärdliga skrev i sin dagbok: »Innan jag for
besökte jag Courbets utställning... Jag stannade där ensam nära en
timme och jag upptäckte ett mästerverk i hans refuserade duk. Jag kunde
omöjligt slita mig från den. Den visar enorma framsteg och den kommer
mig lustigt nog att beundra även Begravningen. . . Kompositionen är inte
särskilt lyckad men det finns luft i duken liksom partier av ett betydande
utförande: höfter och länder hos den nakna modellen och hennes bröst,
och kvinnan framför som bär en schal. Det enda felet är att tavlan,
som han målar är tvetydig. Det ser ut som om den målade himlen är
verklig. Man har refuserat ett av vår tids allra utomordentligaste verk,
men den kaxen Courbet låter inte nedslå sig av så litet.»
Under de närmaste åren utvidgade Courbet sin realistiska
motivkrets. Han övergav till en viss grad samhällsskildringen och fängslades
allt mer av rena situationsbilder. Det var nu han började måla rena
landskap, människotomma, ibland med några hjortar som staffage. 1860
hade han sett några små mariner hos en konsthandlare. Flan satte sig
G. Courbet, Målarens ateljé, en
allegori i verkligheten, 1894.
Detalj av mittpartiet. Louvre,
Paris.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
