Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - »En simpel naturalism»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
i förbindelse med konstnären, Eugène Boudin, och följde honom till
Honfleur. Havet blev en av hans stora upplevelser. Så småningom gick
han ännu längre i frigörelsen från de trånga tendentiösa kraven. Han
hade målat kvinnliga aktstudier redan tidigt, nu målade han t.o.m.
stilleben.
Hans skogslandskap har ingenting av Corots lyriskt-romantiska
karaktär, inte heller något av Rousseaus programmatiska detalj realism.
Han är iakttagare, och han vill återge det han sett utan förutfattad
mening. Han gick i månader och studerade sitt motiv för att lära känna
det, betraktade hjortarna och fotograferade med sitt säkra öga deras
snabba rörelser. Först då han var alldeles säker på att han helt behärskade
motivet, att han kände det i minsta detalj, målade han det. »Man kan
inte måla ett landskap, om man inte känner det. Men jag, jag känner
min trakt. Och jag målar den. Den där undervegetationen den finns
hemma hos oss. Och den där bäcken, det är Loue. Res dit och se och
ni hittar min tavla.» Han älskade naturen, var besatt av den. Han har
en intim, sensuell kontakt med naturen, som avspeglas i hans kolorit.
Han återger vegetationen i hela dess yppiga frodighet. Han behärskar
det gröna i alla dess nyanser och förlänar det en överväldigande
växtkraft. Med samma primitiva berusning ger han sig hän i sin tolkning
av havet.
Han hade kommit i kontakt med de nya friluftsidéerna bland de
unga konstnärerna, och han hade tagit intryck. I hans senare
landskap finns det också en atmosfärskildring, på sitt sätt lika sann som
impressionisternas, men utan deras nervösa flyktighet.
Han känner sig som skaparen själv när han målar: »Jag målar
som den gode Guden.» Och då han blev tillfrågad hur han kunde måla
så underbara landskap, svarade han endast: »Jag är rörd.» Han var
gripen inför motivet, naivt och okomplicerat gripen. Och det var denna
gripenhet som kom honom som hatade ordet »idealist», att söka
skönhetens idé i naturen. »Det sköna finns i naturen», har han sagt. Men för
att finna denna skönhet, måste man skrupulöst respektera sanningen,
verkligheten. Man får inte som de gamle, eller som romantikens och
klassicismens landskapsmålare plocka sönder naturen i smådelar för
att sätta ihop de vackraste till en ny förädlad och friserad landskapsbild.
Man måste återge landskapet som det är, annars försvagas skönhetens
uttryck.
Det var tingens yta som berusade honom, han blev en av konstens största
stoffmålare. Man märker det i hans landskapsbilder, i hans stilleben,
men mest kanske i hans aktstudier. Zola har sagt om Courbet, att »han
är den ende målaren i vår tid; han tillhör ’la famille des faiseurs de
chair’ — ’köttfabrikanternas familj’, och hans medbröder är, vad han
själv än må säga, Veronese, Rembrandt, Tizian».
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
