Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Det japanska träsnittet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
1856 upptäckte etsaren Felix Braquemond hos tryckaren Delåtre i
Paris av en slump ett häfte med japanska träsnitt. Det var en serie
studier, kallade Mangwa, av Hokusai. Häftet hade kommit som
maku-latur i en sändning Kinalack från Japan till Europa. Braquemond fick
låna träsnitten och visade dem för alla han kände. Upptäckten väckte
stor entusiasm i den parisiska konstvärlden. Man anade sedan länge att
konsten stod inför en kris, att den gamla romantiska idealismen överlevt
sig själv. Här fick man en fingervisning åt vilket håll man borde leda
konsten för att förnya den.
Man gladdes åt de livliga färgerna och åt den utsökta ljusskildringen,
allt sammanhållet i ett enda harmoniskt ackord, utan hjälp av den i
Paris vanliga ljusdunkeleffekten. De japanska bilderna jagade bort
försiktigheten, uppmuntrade till dristigare färgklanger. Men lika mycket,
om inte mer, blev den egendomliga kompositionen beundrad. Med en
för dåtidens europeer oerhörd djärvhet återgav japanerna rörelser och
förkortningar. Och så sinnrikt var alla detaljer i bilden arrangerade
att de, fastän de trotsade traditionella västerländska kompositionsregler,
i alla fall sammanfattades i en raffinerad harmoni.
Det dröjde inte länge innan Paris översvämmades av japanska
träsnitt. 1862 hade en dam, Mme Soye, som tidigare bott i Japan öppnat
en liten ostasiatisk bod vid Rue de Rivoli, och där kunde man bland
stamkunderna finna de stora konstnärerna och konnässörerna i den
yngsta generationen: Manet, Fantin-Latour, Degas, Whistler, bröderna
Goncourt och Zola, konsthistorikerna Champfleury och Duret,
samlarna Guimet och Cernuschi. Champfleury och Zola började samla
systematiskt. En grupp konstnärer och kritiker grundade ett japanskt
sällskap. Det skrevs i tidningarna artiklar över Den uppgående solens
land. Teatrarna gav japanska feerier. Man imiterade japansk stil i
konst och konsthantverk, i heminredning och i damernas mode. Och
på världsutställningen 1867 hade japanerna sin egen avdelning.
I konsten gjorde sig japaneseriet först märkbart i Fantin Latours
porträtt av den amerikanske målaren James Mc Neil Whistler som
1865 poserade för honom iklädd kimono. Samma år ställde Whistler ut
»Prinsessan av porslinslandet». Något år senare målade Edgar Degas
ett porträtt av sin vän Tissot med japanska målningar i bakgrunden.
På Manets porträtt av Zola finns ett japanskt tryck. I alla ateljéer
hängde japanska träsnitt.
I motsats till det tidigare 1800-talets exotism kom detta nya
främmande inflytande inte att inverka på innehållet, på konstnärernas vilja
att återge verkligheten runt omkring dem. Men däremot kom
japaneseriet att desto mera prägla de unga målarnas syn på denna aktuella
verklighet.
Cl. Monet, Porträtt av dam i
kimono. Privat ägo, London.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
