Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Delacroix och impressionismens färglära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
de teorier som arbetade med färgstoffblandningar. De motsvarade
närmast de riktningar inom måleriet som bannlyste det svarta och som
arbetade med optisk blandning. Som en motvikt till den
Young-Helm-holtzka teorien kom Herings ungefär samtidigt. Den arbetade på
psykologisk grund, och dess viktigaste insats, sett ur måleriets synpunkt,
var betonandet av kontrasterna, i synnerhet av kontrasterna vitt—svart.
Där återinsattes den svarta färgen i sin gamla position som en värdefull
beståndsdel i koloriten, vilket kan ha haft stor betydelse för senare
riktningar inom konsten, som reagerade mot impressionismen.
För de franska konstnärerna i mitten på 1800-talet och även senare
fick emellertid Chevreuls lära ännu större betydelse därigenom att han
vände sig direkt till konstnärerna. Han var fortfarande fast rotad i den
uppfattning, som räknade med rött, blått och gult som grundfärger,
av vilka man genom färgstoffernas blandning kan få vilken annan färg
som helst. I vissa avseenden, som t.ex. beträffande kontrastfenomenen
och komplementfärgerna kom hans erfarenheter som en bekräftelse på
vad konstnärerna just grubblade över.
Det teoretiska färgstudiet var alltså aktuellt. Även om de
impressionistiska målarna inte hade teorierna fullt klara för sig, tillämpade de
dem dock intuitivt med Delacroix och Turner som förebilder. De
renodlade dessa mästares fläckteknik och de tvingade sig fram till en allt
renare färgskala. Från 1874 hade de endast gult, orange, zinnober,
krapp-lack, blått, veronesergrönt och smaragdgrönt på sina paletter. Tack
vare fläcktekniken och den optiska blandningen av de rena färgerna
kunde de i sina bilder uppnå de ljusstrålande effekter som Delacroix
drömde om men som han aldrig vågade sträcka sig till i praktiken.
De kunde framställa föremålen i det starkaste dagsljus, och dessa föremål
gör verkligen intryck av att vara belysta direkt av solen. Och där en
gång akademitraditionen påbjöd brunt, asfalt och svart, där införde nu
impressionisterna kalla toner — grönt, blått och violett. Publik och
kritik förfasade sig. Delacroix hade ju märkt att skuggan alltid har
något av den belysta sidans komplementfärg, men så systematiskt
arbetade inte impressionisterna. I allmänhet undvek de skugga, men då
de inte kunde undfly den, färgade de den oftast intensivt blå som en gång
Corot gjort. Delacroix hade kommit fram till sina erfarenheter genom
metodiskt spekulerande och experimenterande. Impressionisterna
till-lämpade mycket av detta, som de i många fall renodlade, men de
fullföljde ingenting metodiskt. Det blev i stället deras omedelbara
efterföljare, nyimpressionisterna som i klassisk form och med strängt
dicipli-nerad vetenskaplighet skulle skapa en syntes av Delacroix’ metoder,
vetenskapens rön och impressionisternas praktiska erfarenheter.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
