Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Renoir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Under sin »sura» period övergav Renoir alltmer impressionismens
»å la prima»-teknik, han ville inte längre måla sina tavlor färdiga i en
seans i pastost fläckmaner. Han återgick till de gamles sätt att måla,
så som han lärt av dem under sina aldrig avbrutna museistudier. Och
då Vollard frågade den gamle Renoir: »Vilken teknik föredrar ni,
den täta jämna påte som Manet använde, Monets färgdelande teknik
med oblandade färger eller dess fortsättning i neoimpressionisternas
pointillism?» blev svaret: »Jag tycker inte om någon av dem. Jag
föredrar lasyrtekniken, lager på lager av färg, rikligt blandad med olja,
den teknik som Tizian använde, som Velazquez och t.o.m. Goya
använde. Titta på hans damporträtt i Louvre med de underbart målade
armarna! Oljetekniken kräver transparens. Manet var en bländande
tekniker med sin fylliga påte som ger en vacker yta, som emalj erar sig
med tiden. Men det är inte allom givet att nå det, och i varje fall är det
inte min väg. F.ö. tror jag nog Manets konst hade nått sin höjdpunkt
då han dog. Virtuositeten kan bli en fara. Man pratar om
ogenomskinliga färgers vackra påte, där ytan emaljerar sig. Det kan vara vackert
och är det hos Manet. Men en dag i Louvre gav jag mig till att
studera Rubens’ landskap. Jag upptäckte då att han med en enkel
Trottis’, en tunn ingnidning av färgen, hade uppnått mer av valör än
vi med vår tjockmålning. En annan gång uppdagade jag att samme
Rubens med en lasyr av svart hade åstadkommit en rent av sagolik
silvrig effekt. Det är praktiskt taget bara i museerna som målare kan
lära sig något.»
Under den sista perioden sökte Renoir att med hjälp av färgen
framhäva formen. Han ville inte modellera med neutrala skuggningar;
konturer och undermålad teckning skydde han. Färgerna löstes alltmer upp
i oljan så att den vita grunden aldrig skulle gå förlorad. Tunt laserade
han, avstod från alla feta pastosa penseldrag, målade endast i korta
mjuka drag med tunna penslar. Det var ett förfaringssätt som
naturligtvis var betingat av de sista decenniernas svåra sjukdom.
På 90-talet hade Renoir drabbats av ett slaganfall. Samtidigt började
han plågas av den gikt som så småningom skulle göra honom till ett
fysiskt vrak, utan möjlighet att röra sig utan hjälp, och med alla leder
förstelnade. Hans verksamhet under dessa sista årtionden visar en
oförsvagad skaparkraft. Här kan man verkligen tala om andens seger över
materien. Om denna heroiska kamp berättar hans vän Albert André:
»Kroppsligen var Renoir så förstörd, så totalt ruinerad, som en
människa kan vara. Hans kropp var full av svullnader, och på flera ställen
åt sig benen genom skinnet. Sedan lång tid tillbaka kunde han inte
gå mera. Han kunde inte resa sig ur rullstolen, där han tillbragte sina
dagar. Det var med knapp nöd han orkade sitta kvar där, ty ofta gled
han ner så att man var tvungen att resa honom upp igen. En tjäna-
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
