Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Renoir - Degas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
rinna tog honom i sina armar och bar honom från rullstolen till bädden,
från bädden till rullstolen. Hela överkroppen var förbenad, lederna
förhårdnade vid axlar, armbågar och handlovar. Sista tiden kunde han
blott röra själva bålen, och då han målade, ty han fortsatte alltjämt att
måla, flyttade man duken framför honom. Hans händer var alldeles
oformliga, de liknade klorna på en krabba, och man var ofta tvungen
att surra fast penseln i innerhanden, ja, t.o.m. vid handloven. När man
uttryckte sin beundran för hans tålamod, sade han blott med en liten
axelryckning: ’Handen betyder ingenting, jag skulle kunna måla med
fotterna’. Och när man ömkade sig över honom: Jag har inga skäl att
klaga, jag har ju fått behålla mina ögon’».
Många har stötts bort av denna sista periods mycket karakteristiska
färgskala: rosa, smaragdgrönt och blått i starka valörer. Renoir har själv
förklarat, att han märkt hur hans äldre målningar med åren förlorat
en del av sin lyskraft. Han ville motverka denna avmattning genom att
intensifiera koloriten. Hans avsikt var alltså att måla så att tavlorna
genom tidens påverkan skulle få den harmoniska kolorit, som han
drömde om. Detta är karakteristiskt för Renoirs uppfattning av
konsten som ett hantverk, vilket krävde djup kunskap, hederlighet och
omtanke. Konstnären hade enligt honom ingen anledning att framhäva
sig själv som ett nyskapande geni. Han skulle ödmjukt gå i lära hos de
gamla mästarna, och utan högljuddhet fullfölja den stora traditionen.
Det var under dessa årtionden som Renoir målade de kompositioner
med nakna kvinnor i ett sydfranskt paradislandskap, vilka av många
anses vara höjdpunkten i hans konst. I varje fall är de ett bevis för att
prövningar och sjukdom aldrig kunde bryta ner hans kärlek till livet.
Han tröttnade aldrig på att måla den blodfulla, frodiga kvinnokroppen,
men hans varma sensualism bevarade alltid livet ut sin friska naivitet.
Han måste trots allt ha varit en lycklig människa.
Degas
Medan de utåtriktade impressionisterna i sin glädje över tillvaron
och nuet sökte fånga verklighetens reflexer ute i naturen och hängav sig
åt en dyrkan av solen och färgernas rena skönhet, satt en tyst och bitter
och ensam man inne i sin Parisateljé, fylld av förakt för en sådan
nymodighet som friluftsmåleriet, förhäxad av den rena linjens abstrakta
uttrycksfullhet.
Med ännu mindre saklig riktighet än då det gällde Renoir har man
brukat kalla Degas impressionist. Hans impressionism inskränker sig
egentligen till fasthållandet av den tillspetsade ögonbhckssituationen.
Men hans bilder har ingenting av impressionismens upplösta karaktär.
Det väsentliga i Degas’ utformning av sin konst är helt betingat av
14
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
