Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Reaktionen mot impressionismen - Naturalism och impressionism utanför Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Reaktionen dröjde inte heller. 1884 bildades i Paris
Independant-salongen, som säkert riktade sig mot de regelbundet återkommande
impressionistutställningarna vilka alltmer fått karaktären av fristående
salonger, lika mycket som mot den officiella salongen. Den nya
generationen kände trycket av den segrande impressionismen, måste kämpa
sig till luft under vingarna. Och dessa unga konstnärer strävade mot
andra ideal. Man förstår lätt att de i längden inte nöjde sig med att
vara utomordentligt fint organiserade näthinnor. Vi har ju sett att
kampen mot impressionismen började redan i de inre leden bland
impressionisterna själva. Degas kände aldrig någon solidaritet med
rörelsen, han ville vara klassicist; Renoir orienterade sig också med
tiden mot klassisk form, för en tid Pissarro och Cézanne likaså. Endast
Monet, stilens profet, var ståndaktig i det längsta.
Naturalism och impressionism utanför Frankrike
Den verklighetsinriktade tendensen i det europeiska 1800-talsmåleriet
blir under århundradets andra hälft alltmer koncentrerad till
Frankrike. Efter att ha givit sina väsentliga bidrag, i många fall konstnärligt
utomordentligt högtstående, till en ny och frisk syn på verkligheten,
isolerar sig England omkring 1850 i en idealiserad och preciös
»prera-faelitisk» konst, sjunker Tyskland ner i ett halvrealistiskt novellmåleri
eller ett banalt praktälskande stoffmåleri i förment gammalmästerlig
anda, och återvänder det lilla Danmark, vilket under några årtionden
skapat en besjälad realism, som rent artistiskt måste räknas till det
finaste i europeisk konst, till den anspråkslösare positionen att tacksamt
bli den mottagande parten igen, med intresset delat mellan Tyskland
och Frankrike. I England härskar prerafaeliterna och deras själsfränder
så ihärdigt och med publikens goda minne i så hög grad, att det först
sent blir möjligt för impressionismen att blomma även mycket blygsamt.
I Tyskland däremot växer nya artistiska ambitioner fram i kontakt
med den radikala franska konsten. Men oberoende av den hade som
förut nämnts en sällsynt frisk och förfinad impressionism tidigt arbetat
sig fram i det fördolda. Den tyska publiken och kritiken hade inte
mycket till övers för den sortens måleri, och så tordes inte de modiga
visa vad de vågade syssla med i lönndom. Först i början av
1900-talet kom Adolf Menzels 1840-talsmåleri i dagen. Han hade lika lite
som Wasman vågat ta notis om sin ungdoms impressionistiska
målningar; de gömdes i ateljén och kom fram först när konstnären var död.
Adolf Menzel (1815—1905) hade lärt sig konsten på egen hand.
Han hade studerat andras konst, bl.a. Constables målningar på dennes
stora utställning i Berlin 1839. Men han hade lärt sig mest genom att
outtröttligt och inträngande betrakta omvärlden. Han tecknade allt vad
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
