Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Paul Gauguin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
rika dofter, dämpad musik och
låga viskningar, som uttrycka en
undran över alltings mening.
Det finns väl icke i vår tid en
målning, som kan skänka en ro, så
mättad av dröm och färg som
denna, och få konstnärer ha
kommit en Giotto och hans lärjungar
närmare i jråga om stor religiös
känsla, monumental hållning och
sinne för både djup, mättad kolorit
och logiskt genomförd dekorativ
ytverkan än Paul Gauguin i
detta sin mognande mandoms
mästerverk » {Hoppe).
och så kan ni fortsätta i det oändliga.» Till hans senare produktion hör
också en av hans märkligaste målningar, den stora 1897 på Tahiti
utförda dekorativa kompositionen »Varifrån komma vi? Vad äro vi?
Vart gå vi?» Gauguin har själv i ett brev till en vän beskrivit dess
tillkomst: »Jag har som den galning jag är, på en månad fullbordat en
väldig duk på 4,5 meter. Jag tror att den hundra gånger överträffar
allt vad jag gjort och kommer att göra. Förhåller det sig verkligen så,
att jag nu uppnått min fulla mognad, eller är det mitt oerhörda lidande,
som kommit mig att skrika ut den?»
När Gauguin avled 1903 ensam och övergiven i sin hydda, som han
med bitter ironi döpt till »Njutningens hus», stod en duk ofullbordad
kvar på hans staffli. Det var ett litet vinterstycke, en bretagnsk by
med husen sorgmodigt tyngda av snö tätt tryckta kring den lilla kyrkan.
Under sina sista år hade hans tankar flera gånger kretsat kring detta
motiv, i sin fantasi ville han återuppleva den trakt, där han vunnit sina
första konstnärliga segrar och där han format sin stil. Samhörigheten
med det bretagnska landskapet, med byarna Pont-Aven och Le Pouldu,
släppte aldrig Gauguin; om dess roll för sitt konstskapande hade han
också en gång sagt: »Då mina träskor ljuda mot granitgrunden, hör jag
den djupa och mäktiga ton som jag söker nå i mitt måleri.»
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
