Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Att måla själar (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Emil Nolde, Huvud, träsnitt.
Någon psykologisk fördjupning eller
intimare karakterisering är på intet
vis avsedd av konstnären och passar
för övrigt inte samman med den
grova tekniken. Träets ådring är
den konstnärliga utgångspunkten.
Mot dess mjuka linjer står de
hårda horisontalerna i våldsam
kontrast och understöder det
eftersträvade intrycket av brutalitet men
ger också en sorts högtidlig
förenkling.
man med dagens strävanden. Framför allt väckte Mathias Grünewalds
och El Grecos konst beundran. Dessa stora individualister kunde ge den
unga generationen god hjälp att finna de gripande uttrycksmedel de
strävade efter. Till och med det allmänna kulturlivet utanför konsten
fängslades av dessa gestalter, man kan tänka på Hindemiths »Mathis der
Maler» och Svenska Balettens »El Greco», som på 20-talet tar upp de
motiv vilka redan lanserats inom konsten.
Vad som emellertid innebar en tydlig fara och också gav den
expressionistiska inställningen vanrykte, var att den alltför lätt kunde
förvandlas till maner. Andraplanskonstnärer som habilt hanterar
föregångsmännens nyvunna former är sällan njutbara. De konstnärer som
utan något inre nödtvång att uttrycka sina känslor tog upp
expressio-nisternas häftiga färgdissonanser, deformeringar och formförskjutningar
lyckades emellertid åstadkomma direkt motbjudande alster. Det
tuppfjät som sägs vara avståndet mellan det sublima och det löjliga, har
aldrig varit så kort som i detta fall. Ytterst tröttsamt blir också det
ansträngande frossandet i förvridna ansikten, krampaktiga händer,
stirrande ögon, hopramlande landskap och städer som är typiskt för dessa
avarter. Det är inte förvånansvärt att just i Tyskland, där denna
ex-pressioniststil gick till de värsta överdrifterna, reaktionen snabbast och
häftigast satte in i form av realism och klassicism. Av kritiken sattes
expressionismen direkt i sammanhang med världskriget, kaos och
katastrof. Det kom politik med i konstanalysen. Beträffande de stora
individuella konstnärerna var emellertid inte problemen så lättlösta men
de fick följa med i fördömelsen. Med sin utpräglade individualism står
de ganska skilda från varandra, skilda från tidens avgörande händelser
och försjunkna i sina egna problem.
Den starka dragningen till det kusliga och frånstötande, som är ett
typiskt kännetecken för de flesta tyska expressionisterna, blir hos ingen
av dem så utpräglad som hos Emil Nolde (f. 1867). Skrämmande, rå
och brutal är hans konst och själv hör han till de slutna och grubblande
konstnärsnaturer som verkar liksom vid sidan av den allmänna
utvecklingen. Nolde är nordtysk och på mödernet dansk — han hette
ursprungligen Emil Hansen — men på ett egendomligt sätt blandas i
hans måleri nordisk tungsinthet och österländsk mystik. Sin slutgiltiga
konstnärliga form uppnådde han inte förrän efter en tvåårig resa till
Japan och Söderhavsöarna alldeles innan det första världskriget. Den
primitiva konsten var honom välbekant dessförinnan, men den direkta
kontakten med dessa länders konst och ännu mera med den tropiska
naturen var befriande för hans tidigare bundenhet. I sina
reseakva-reller har han gett spontana uttryck för sin glädje över färgen. Hans
tidigare landskapsmålningar visar tydligt att Edvard Munch betytt
mycket för honom liksom för de andra målarna i gruppen »Die Brücke»,
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
