Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kretsen kring Matisse (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Duncan Grant, Porträtt av Lytton
Strachey, 1913. Privat ägo,
London.
Matisse är oändligt stort, även om de estetiska idealen är de samma.
Brutalare i sin färg, okänsligare i sin formstilisering ger Pechstein sin
konst en affischmässig slagkraft, som är helt olik den milda
utkristallise-ringen hos Matisse. Många av Pechsteins arbeten har motiv från
Söder-havsöarna, där han reste mellan 1914—16, och i skildringarna av vajande
palmkronor och nakna bruna kroppar har han åstadkommit sitt yppersta.
Hans produktivitet har emellertid varit alltför stor och han har haft lätt
att förfalla till upprepning och maner. Som häftigt glada fanfarer lyser
hans stora blomsterstycken, där han släpper efter på formsträngheten
och låter linjerna slingra sig i levande rytm och färgen framstå i brokig
mångfald.
Ensam engelsman vid Matisses målarskola var Matthew Smith (f.
1879). Hans konstnärliga verksamhet har för övrigt till största del varit
förlagd till Frankrike, där han i många år varit bosatt. Spåren av Matisses
undervisning är visserligen märkbara i hans måleri genom praktfullt
lysande färg och livlig rytm i föremålens sammansättning, men den
andliga bakgrunden är en helt annan. Det är en utpräglad sensualism över
Matthew Smiths måleri, både när han målar sina yppigt praktfulla
aktstudier och när han målar färglysande natures mortes och franska
landskap. Hans mera fauvistiska än Matisse-mässiga stil betecknar inget
starkare brott med traditionen. Man kan tydligt uppfatta hans beundran
för Delacroix och venetianska renässansmålare och inte heller för
Rem-brandt är han likgiltig. Den dekorativa stiliseringen är något absolut
motbjudande för en konstnär som är så varmt engagerad i sina motiv.
Just genom sin omedelbarhet lyckas Smith att slå en överkombar bro
mellan gammalt och nytt. Den reflekterande beräkningen kännetecknar
så mycket starkare den andre franskorienterade engelsmannen, Duncan
Grant (f. 1885). Det är samma mixtum compositum av primitiv konst,
Matisse-stil och allmän fauvism som hos en del av de tyska målarna,
allting är så omsorgsfullt komponerat att varje spontant drag försvunnit.
Några tidiga porträtt av medlemmarna ur den litterära
»Bloomsbury-krets» som han hängde samman med, står i fruktbart sammanhang med
de första moderna franska utställningarna i London. Han har intresserat
sig för Cézanne minst lika mycket som för fauvisterna och har alltid
något kyligt reserverat i sin attityd. Med åren tenderar emellertid Grants
stil alltmer mot ytlig elegans, han tar upp den gamla engelska
landskaps-traditionen och han målar mytologiska skönkompositioner, förenklat,
lätt men likgiltigt.
Även om man inte kan peka på direkta kontakter mellan Matisse och
Ryssland i form av lärjungar som förmedlade den rytmiska ytdekorerade
stilen, finns det åtskilligt i den ryska konsten som är besläktad med den
franska fauvismens strävanden. Tyskland låg visserligen närmre och
lockade till sig både Chagall och Kandinsky förutom att det gav många
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
