Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Skulptur av kubister och abstrakta (l. e. å.) - Futurismen (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Constantin Brancusi, Fågeln,
1925. Museum of Modern Art,
New York. Kring denna svävande
lätta vertikala komposition
utspelade sig en av modern tids mest
roande konstprocesser. De
amerikanska tullmyndigheterna och New
Yorks moderna museum var de
båda parterna i målet. Fågeln var
det mest betydande av de många
abstrakta konstverk som tullen
vägrade att släppa in i landet till
den stora utställning, som museet
anordnade 1936.
företrädare i den vilt romantiske Willy Wauer och den maskindyrkande
Rudolf Belling. Båda är typiskt tyska i sin vilja att spränga alla gränser
och ge åskådaren sensationer av hänsynslös kraft.
Futurismen
Liksom överallt i Europa under igoo-talcts första årtionde präglades
kulturlivet i Italien av en intensiv nationell aktivitet. De olyckliga
fälttågen mot abessinierna på 80- och 90-talen hade framkallat en patriotisk
reaktion, som fick sitt mest outrerade uttryck i den egendomliga
världsåskådning som blev kallad futurismen.
Den moderna kulturens situation var i Italien inte densamma som i
de flesta övriga europeiska länder, där nationalisterna med fanatisk
omsorgsfullhct odlade de historiska minnena som ett oumbärligt
kulturarv. I Italien hade den stora traditionen blivit överväldigande. Den hade
visserligen stelnat i en steril oföränderlighet men präglade likafullt den
allmänna uppfattningen av konst och liv. Den förkvävde allt det nya
som sökte livsrum. För de italienska nationalisterna var den därför en
outhärdlig börda, som förlamade all utvecklingsvilja. De ville resa sig
med våld mot arvet från antik och renässans för att själva få möjlighet
att skapa en ny levande nationell kultur.
De vägrade att se tillbaka. De riktade blicken mot framtiden och de
ville i Italiens nya kultur se ett sant uttryck för den moderna tiden.
De var inspirerade av Nietsches »Wille zur Macht» och av hans krigskult
och de eldades av Bergsons antiintellektuella aktivistfilosofi med dess
suggestiva uttnyttjande av den dynamiska krigsterminologien.
Också skalder och konstnärer uppfylldes av denna »élan vital» och
redan 1909 offentliggjordes i Paristidningen Figaro det första
futuristiska manifestet, skrivet av poeten Marinetti, som därmed i ett
överdimensionerat Bergsonskt språk gav en eldande retorisk appell till revolt
mot den förstenade traditionen: »Det förflutna må vara balsam för
fångar, invalider och män på dödsbädden. Ty för dem finns ingen
framtid.
Vi betackar oss! Vi är unga, levande — vi ärfuturister!
Museer är kyrkogårdar — offentliga begravningsplatser. Vi kan tillåta
blommor en gång om året framför Mona Lisa! — men inte längre det
dagliga flanerandet i dessa dystra mausoleer, inga offer mer av levande
känsla i kyrkogårdsurnor.»
»Italien har alltför länge varit marknadsplats för antikvitetshandlare.
Vi måste befria vårt land från den kräftskada som professorer, arkeologer,
ciceroner och antikvitetshandlare utgör. Gå på mordbrännare! Sätt eld
på biblioteken! Sätt museerna under vatten! Dränk de berömda tavlorna!
. . .Vi slungar ut vår utmaning till stjärnorna!»
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
