Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Chirico (b. l.) - Picasso (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Giorgio di Chirico, En främmande
timmes glädje, 1913. Det är ett
drömland han för oss till, ett
mardrömsland med utsikt mot
oändligheten, en bisarr,
skrämmande grön oändlighet. Staden
är utdöd, ödslig, alla gator
ändlösa. Tiden är slut i den staden,
den har övergivit världen då den
klassiska andan förtvinade.
Plötsligt står ett kolsvart lokomotiv på
torget, lika tyst och orörligt som
allt annat, nära en sovande
klassisk gestalt i marmor. Sådan
är Chiricos romantiska ironi över
det ideal han begråter.
Pablo Picasso, Ambroise Vollard,
Blyertsteckning 1915. Privat ägo.
I Chiricos senare metafysiska målningar är oändligheten borta; djupet
är avskärmat av en plan bakgrund, framför vilken människoliknande
leddockor agerar. Luften är lika kristallhårt genomskinlig som förut,
ljuset lika obarmhärtigt, skuggorna lika ogenomträngligt svarta, den
detalj trogna sakligheten, som föraktar dimbildning, lika överdrivet exakt.
1 vissa fall söker Chirico avsiktligt rena »trompe-l’æil»-effekter för att
ytterligare förstärka det overkligas påtaglighet.
I några bilder uppträder de skrämmande figurerna åter i ett oändligt
arkitekturlandskap. Chirico sammansmälter Pittura metafisica med sin
tidiga stil. Han har av tidigare epokers konst lärt sig att
arkitekturkulisser är oumbärliga för att skapa den äkta metafysiska stämningen.
Under 1920-talets första år målade han ofta rent realistiska bilder i
1600-talets italienska barock-realism. Men några år senare återgick han
till drömmåleriet, säkerligen inte utan påverkan från
programsurrealismen. Han ville i detta måleri lösa upp gränsen mellan ute och inne
och skapade på så sätt en suggestiv overklighetsstämning.
Surrealisterna betraktade Chirico som en viktig föregångare, men de
räknade honom liksom också Klee som alltför mycket medveten estet för
att han skulle kunna vara en sann surrealist.
Men Breton skrev i början av 1920-talet ett företal till katalogen för
en Chirico-utställning, där han hyllade konstnären och i hans måleri
angav den enda rätta utgångspunkten för den framtida konsten.
Chirico förebådade i början av 1910-talet i få ord surrealismens
program: »För att ett konstverk skall bli verkligt odödligt, måste det ha
lämnat det mänskligas gränser långt bakom sig. Det sunda
bondförståndet och logiken skulle bara vålla det avbräck. På så sätt skall det
närma sig drömmen och barnens sinnelag.»
Picasso
1915 påstod ryktet att Picasso stängt sig inne i sin ateljé för att söka
nya vägar för sin konst. Man förklarade också att hans nya stil skulle
bli ett grundskott i det moderna måleriet. Men Picasso är inte som
konstnärspersonlighet så entydig, så stöpt i en form att man på förhand
kan räkna ut hans utvecklings gång. Den moderna konsten,
enkannerligen den abstrakta, fängslade honom fortfarande lika starkt och
sysselsatte hans fantasi. Men vid sidan om kubismen arbetade han på en
skenbart mycket överraskande väg. Han visade den förtjusta publiken
några porträtt, som var gjorda i en så ren linjestil att namnet Ingres
ovillkorligen måste komma på betraktarens läppar. Kubismen hade ju
räknat sig som äkta avkomling av Poussins klassicism genom Cézanne och
hade också funnit att Ingres’ verklighet var obönhörligt strängt uppbyggd
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
