Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Picasso (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
på en intellektuellt utspekulerad grund. Picasso har naturligtvis känt sig
road av att visa sin virtuositet genom att ta upp kampen med Ingres på
hans egen mark. Picassos omslag var emellertid dessutom betingat av
hans egen psykiska konstitution. Man kan i hans utveckling ständigt
iakttaga kastningar mellan melankoli och askes å ena sidan och
upprymdhet, sensualism eller brutalitet å andra sidan. Under de korta
mellanlägena är hans sinnesstämning harmonisk och ljust mänsklig,
med stark känsla för en lätt idealiserad verklighet. En sådan harmoni
behärskade honom under den rosa perioden mellan
fin-de-siècle-melan-kolien och negerbrutaliteten. Kubismen var en disciplinering av denna
brutalitet. Känslan undertrycktes och Picasso koncentrerade sig med
äkta spansk monomani på intellektuell askes, fylld av fientlighet inför
verkligheten. Men verkligheten pockade på uppmärksamhet. Redan i
den syntetiska kubismen söker han ge sin konst påtagliga
verklighets-egenskaper, bl.a. genom att utnyttja olika material i sina collager i stället
för att imitera dem i oljefärg. Man märker också hur den asketiska
driften släpper: Picasso överger de grå och bruna tonerna och för åter
in hela färgskalan i kubismen. Det är den vaknande sensualismen som gör
sig påmind och som till slut kräver ett helhjärtat engagemang i den
omgivande verkligheten. Under några år söker Picasso den klassiska
harmonien. Men hans form är skärpt och hans intellekt tränat i
kubismens disciplin. Han döljer en sträng abstrakt uppbyggnad bakom
verklighetens sken: därför kan Ingres fortfarande vara hans stora ideal.
Picassos klassiska intresse fick ytterligare stimulans, sedan han mot sin
Pablo Picasso, Mor och barn.
Picassos Ingre s-klassicism
tillfredsställde inte länge hans
ut-trycksbehov. Hans gestalter förblev
ännu samlade i psykisk
koncentration, vilande i sig själva, men de
blåstes upp i svällande volymer,
laddade till bristningsgränsen av
en obändig vitalitet. De är
skulpturalt tänkta likt
överdimensionerade terracottafigurer. Under de
lyckliga åren efter giftermålet och
sonens födelse komprimeras hans
vitalitet under allt starkare inre
tryck, och hans gestalter börjar röra
sig i lekfullt explosiv klumpighet.
Pablo Picasso, Kapplöpningen,
1922. Privat ägo. Här har
lekfullheten exploderat. Dessa bilder får
en surrealistisk överton, då Picasso
låter kvinnorna i monumental
väldighet och fyllda av levande kraft
spränga fram med utbredda armar
på den ödsliga havsstranden med
oändlighetens perspektiv som
bakgrund. Denna övermänskliga,
omänskliga livslust är så
betvingande, så överväldigande, att den
snuddar vid det tragiska. Skräcken
står på lur.
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
