Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealismens genombrott (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
att ge påtaglig verklighetsprägel åt sina undermedvetna fantasier.
Surrealismens övergång till det föreställande i måleriet var förberett i
Chiricos, Pierre Roys och Picassos konst och naturligtvis också i Max
Ernsts senare collagekompositioner. Men mycket bidrog också en speciell
händelse. 1926 återbördades tullnären Rousseaus stora målning La
bohemienne endormie (sid. 308), som på ett tidigt stadium sålts till
Amerika. Nu var ägaren död och tavlan skulle säljas. Den ställdes ut
och väckte ett oerhört uppseende. Surrealisterna såg i den en märklig
föregångare och fascinerades av dess intensiva drömstämning, som
åstadkommits med figurativa medel. Det var så man skulle uppnå drömmens
etsande skarpa konkretisering av det overkliga. Den som skulle
sammanfatta alla de olika konstnärernas försök att tolka det
undermedvetna i bildsymboler ur verkligheten var Salvador Dali (f. 1904).
I en lärobok i målarkonsten som kom ut 1948 i New York, »50 secrets
of magic craftmanship», har författaren satt som motto: »De två
lyckligaste ting som kan hända en målare är för det första att vara spanjor,
och för det andra att heta Dali. Dessa två lyckliga ting har hänt mig.»
I den moderna konstens historia med dess många prov på subjektiv
självhävdelse har knappast någon hängett sig åt en sådan
självförgud-ning som Salvador Dali. Hans självkänsla är gränslös och har fått sin
monumentalaste manifestation i dedikationen till samma bok:
»Vid sex års ålder önskade jag bli Napoleon —jag blev det inte.
Vid femton års ålder önskade jag bli Dali —jag blev det.
Vid tjugufem års ålder önskade jag bli den sensationellaste målaren i
världen; jag blev det.
Vid trettiofem års ålder önskade jag rättfärdiga mitt liv genom
framgång; jag har uppnått det.
Nu vid fyrtiofem år önskar jag måla ett mästerverk och rädda den
moderna konsten från kaos och lättja. Denna bok är helgad detta
korståg. . .»
Som mycket ung kom Dali till Paris fylld av oemotståndlig tillit till
sitt eget geni. Han hade i Barcelona och Madrid fått en gedigen skolning
och hade redan i 20-årsåldern skaffat sig en ställning som den spanska
konstens unga hopp. Han studerade de gamla mästarna, 1400-talets
italienare och 1600-talets nederländarc och han dyrkade Vermeer van
Delft. Men han hade också fascinerats av Chiricos Pittura metafisica.
Nu ville han i själva Paris förvandla den surrealistiska konsten och i
skrift ange det nya programmet. Han arrangerade sin första
parisutställning redan 1929. Den väckte ett oerhört uppseende, vilket av honom
själv kommenterades sålunda: »Hela Paris insåg strax att Salvador Dali
var fursten inom den katalanska intelligensen, ofattbart rik och besatt av
en överväldigande böjelse för galenskaper, för iögonenfallande och
ödesdiger excentricitet.» Redan då hade han gjort sig känd i surrealistkretsar
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
