Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Frankrike (b. l.) - Efter kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Det är kanske ett arv av Rodin, men en disciplinerad variant på dennes
impressionistiskt flimrande yta. Despiau är i sin ytbehandling besläktad
med 1920-talets »matière»-målare, vilka luckrar upp ytan och gör den
fräsig. Det är nog inte en tillfällighet att Segonzac tillhörde hans närmaste
vänner.
Despiau älskade sitt konstnärliga hantverk. Liksom Maillol reagerade
han därför mot Rodins likgiltighet för det tekniska. Det var Rodin
som upptäckt honom och anställt honom för att i marmor hugga en
del skulpturer som Rodin gjutit i gips. På så sätt tvingades han att
sätta sig in i hantverkets alla små detaljer och han blev också övertygad
om det nödvändiga i att skulptören själv också gör det tunga
grovarbetet. Han studerade ingående de gamla mästarnas metoder och sökte
även i det avseendet upprätthålla den levande franska skulpturtraditionen.
Gotthard Jedlicka har upptecknat ett samtal med Despiau där denne
bl.a. säger: »Man måste undvika anekdot i bildhuggeriet. Det är mycket
lätt att skapa ett skenbart levande uttryck med hjälp av några
karakteristiska detaljer av ett huvud — med hjälp av pannan, näsan, munnen
och hakan, till och med med hjälp av frisyren och ett par egenheter.
Det kan t.o.m. dilettanter lyckas med. I början arbetar f.ö. de flesta så.
Och dilettanter och bluflare kommer aldrig längre. Den sanne
bildhuggaren, för vilken det inte gäller att nå en ytlig effekt, tar allt lika
allvarligt. Det är helt enkelt så: den minsta detalj på en skulpturs yta
måste äga ett eget liv. Någon gång måste bildhuggarens öga ha vilat
just på den, någon gång måste han ha upptäckt dess väsentliga form,
måste hans hand ha sysselsatt sig enbart med den. På en god skulptur
är varje kvadratmillimeter avsiktlig —jag menar betingad av en
konstnärlig avsikt.»
Despiau ledde in skulpturen på sunda banor. Han fick efterföljare i
många länder. I Frankrike anknöt en hel grupp yngre skulptörer (bl.a.
Cornet, Osouf, delvis också Wlerick) till hans konst, utan att för den
skull dagtinga med den egna personliga uppfattningen.
Efter kubismen
Trots opposition från realism och klassicism levde den abstrakta
konsten kvar med oförminskad styrka. Redan före världskriget hade
målare i olika länder stimulerats av kubismen i Frankrike och Tysklands
abstrakta expressionism, liksom av de italienska futuristerna. Deras
idéer mognade långsamt under 1 o-talet för att bära rik frukt under
20-talet. De utvecklade de abstrakta tendenserna vidare mot en konst,
där det avbildande elementet var fullständigt avkopplat. Deras mål
var en bildkonst av sträng beräkning och nästan matematisk precision,
där geometriskt förenklade färgplan och linjer levde sitt eget liv, obe-
490
Charles Despiau, Odette, brons.
»Men se ett huvud av Despiau!
Dess slutna distinkta form,
avgränsad i subtila plan med
ljuvliga passager! Ingenting onödigt
finns där, inte en dekorativ detalj;
allt avklätt, rättframt och
förunderligt levande. Han skattar ej
heller åt något slag av lättköpt
naturalism eller ängsligt iakttagande
av modellens mer eller mindre
pittoreska smådrag som kanske
existera i dag men inte i morgon. Men
man skall också förgäves söka
efter någon art av stilisering eller
en formens ’kraftproblematik’»
(Eric Gr ate).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
